Impetigo

Impetigo är en ytlig hudinfektion begränsad till epidermis. I de flesta fallen orsakas den av stafylokocker (Staphylococcus aureus) men ibland också av grupp A-streptokocker (GAS), ensamt eller i kombination med stafylokocker 

(27)

 

(28)

.

Sjukdomen är vanligast förekommande hos barn, och sprids lätt genom kontaktsmitta. Det klassiska utseendet (krustös impetigo) utgörs av ett avgränsat område med vätskande, rodnade papler och ytliga ulcerationer som snabbt täcks av ”honungsgula” krustor, som ofta kliar.

Det är vanligt med satellitlesioner intill eller på andra kroppslokaler. Bullös impetigo är en något mindre vanlig variant och domineras av blåsor. Den orsakas alltid av Staphylococcus aureus, och är vanligare hos riktigt små barn.

Impetigo är i normalfallet ett okomplicerat tillstånd som inte medför någon allmänpåverkan. Vid samtidigt eksem kan kraftig spridning ske, liksom försämring av eksemet.

Utredning

Diagnosen ställs utifrån den kliniska bilden, men ibland kan en cirkulär lesion vara svår att utseendemässigt skilja från till exempel ringorm (orsakad av trådsvamp). Vid osäkerhet eller terapisvikt av ordinerad lokalbehandling kan odling bli aktuell. Odlingen tas då från vätskande lesionsområde.

Behandling

Grundbehandlingen vid impetigo är egenvårdsmässig, och kan ofta hanteras utan besök i vården vid typiska symptom, eller efter bedömning av sjuksköterska. 

I första hand tvättas lesionerna med tvål och vatten flera gånger om dagen så att skorporna försvinner och såren torkar ut, tillsammans med noggrann handhygien för att minska smittspridning. Vid behov, om otillräckligt av tvål och vatten, används utvärtes antiseptika som exempelvis klorhexidinlösning.

Antibiotikabehandling

Om tvätt med tvål och vatten samt behandling med klorhexidinlösning förblir otillräckligt föreligger indikation för behandling med antibiotika.

Vid begränsad utbredning av impetigo är förstahandsvalet topikal behandling med fusidinsyra.

Vid mer utbredd impetigo, regionala adeniter samt feber, peroralt, är förstahandsvalet flukloxacillin, eller något annat stafylokockantibiotikum.

Samtidiga tonsillitsymptom bör föranleda snabbtest för betahemolytiska grupp A-streptokocker (GAS). Om det visar sig att patienten har GAS är det lämpligt att behandla med fenoximetylpenicillin (som också kallas penicillin V) 

(9) (27) (28)

.

Vid recidiverande impetigo kan man misstänka stafylokockbärare i patientens omgivning. Det kan då vara värdefullt att kontrollera näs- och svalgodling på resterande familjen. Barn med impetigo bör, på grund av den höga smittsamheten, hållas hemma från barnomsorgen till dess att utslagen har torkat in.

Se även Läkemedelsverkets behandlingsrekommendation Läkemedel vid bakteriella hud- och mjukdelsinfektioner.