Monoklonala antikroppar
Antikroppsbehandling ingår i behandlingsarsenalen för många cancerformer och hematologiska sjukdomar. Vissa antikroppar ger en antitumoral effekt som ensam behandling, men vanligen kombineras de med cytostatikabehandling eller endokrin behandling.
Antikroppar kan vara riktade mot:
-
tumörspecifika cellantigen, exempelvis Her-2 eller epidermal growth factor- (EGF)-receptorerna
-
cirkulerande tillväxtfaktorer, som till exempel vascular endothelial growth factor (VEGF)
-
molekyler i immunförsvaret som PD-1 (programmed death protein 1) och PD-L1 (programmed death ligand 1). (mer information finns i avsnitt Immunterapi och cellterapi).
Vissa typer av antikroppsbehandling kan inducera en antikroppsberoende cellmedierad cytotoxicitet (ADCC) utöver den effekt som hämningen av den specifika signalvägen eller biologiska strukturen har. Vid immunterapi stimulerar antikroppen det kroppsegna immunförsvaret till att avdöda cancerceller.
Olika typer av antikroppar
Antikroppsterapi administreras intravenöst eller subkutant. Den första generationens monoklonala antikroppar, som rituximab och cetuximab, baserades på musantikroppar med humana delar, så kallade chimära antikroppar. Chimära antikroppar ger viss risk för allvarliga allergiska reaktioner. Senare utvecklades humaniserade antikroppar med över 90 procent humana sekvenser som väsentligt minskat denna risk. Antikropparnas namn signalerar ursprunget, där:
- chimära antikroppar har suffixet ”-ximab”
- humaniserade antikroppar har suffixet ”-zumab”
- och helt humana antikroppar har suffixet ”-umab”.
I takt med att patenten utgått för originalen av olika monoklonala antikroppar används allt oftare så kallade ”biosimilars”. Biosimilarer är icke-identiska kopior av biologiska läkemedelsoriginal, med samma verkningsmekanism men annat namn än ursprungspreparatet.
Antikroppar vid lymfoida och hematologiska maligniteter
- Alemtuzumab
- Daratumumab
- Elotuzumab
- Obinotuzumab
- Rituximab.
Vid B-cellslymfom används antikroppen rituximab som riktas mot ytproteinet CD20 på B-cellerna. Rituximab minskar på så sätt antalet B-lymfoida celler.
Det finns andra antikroppar som målriktat söker upp både T- och B-lymfoida celler, exempelvis CD52 inhibitorn alemtuzumab som kan användas, dock i allt mindre utsträckning på grund av sin biverkningsprofil, vid olika typer av leukemi.
Obinutuzumab är en glykomodifierad anti-CD20 antikropp med ökad affinitet för ytantigen på immuneffektorceller, vilken används vid follikulärt lymfom och kronisk lymfatisk leukemi (KLL).
Daratumumab binder till CD38 som uttrycks på myelomceller.
Elotuzumab är en immunstimulerande antikropp riktad mot ett cellyteprotein, signalling lymphocyte activation molecule family member 7 (SLAMF7) som också används vid behandling av myelom.
Antikroppar vid solida tumörer
- Bevacizumab
- Cetuximab
- Denosumab
- Panitumumab
- Pertuzumab
- Ramucirumab
- Trastuzumab.
En av de mest använda tillväxtfaktorhämmande antikropparna är trastuzumab som ges vid flera olika indikationer som vid Her-2 positiv bröstcancer och palliativt vid Her-2 positiv ventrikelcancer.
Pertuzumab är en antikropp som binder till en annan del av Her-2 receptorn än trastuzumab, och kombinationen av dessa läkemedel kan öka den antitumorala effekten.
EGFR-hämmarna (hämmare av epidermal growth factor receptor) panitumumab och cetuximab används bland annat vid icke-RAS/RAF muterad tjock- och ändtarmscancer.
Antikroppar som hämmar kärlnybildning och kärlläckage i tumören kallas för angiogeneshämmare. Den VEGF (vascular endothelial growth factor) riktade antikroppen bevacizumab har indikation vid äggstockscancer, tjock- och ändtarmscancer och lungcancer.
Ramucirumab riktas mot VEGF-receptorer och används med cytostatika vid cancer i matstrupe och magsäck. Det saknas molekylära prediktiva biomarkörer för att selektera patienter till behandling med angiogeneshämmande antikroppar.