Halsinfektioner
Infektioner i munhåla och svalg är mycket vanliga. Merparten utgörs av virusinfektioner, men bakterier, framför allt grupp A-streptokocker (GAS) och olika anaeroba bakterier är också vanliga.
Peritonsillit
Peritonsillit är en infektion i vävnaden som omger tonsillen. Den är nästan alltid ensidig och uppträder ofta 7–10 dagar efter en episod av faryngotonsillit. Beroende på när i förloppet patienten söker vård kan bilden vara den av en cellulit/flegmone, utan någon regelrätt böld att tömma, eller en färdigutvecklad abscess som kan dräneras.
Man räknar med att peritonsillit drabbar cirka 2 % av alla patienter med obehandlad faryngotonsillit
(1). Vid misstanke om peritonsillit tittar man efter trismus (svårigheter att gapa), ensidig peritonsillär svullnad (alltså inte storleksskillnad av själva tonsillerna) och grötigt tal hos patienten. Vid uttalade besvär gör det så ont att svälja att patienten spottar sin saliv.
Patienter med peritonsillit ska remitteras till en ÖNH-klinik för punktion och dränage samt antibiotikabehandling. Patienten följs upp till dess att den peritonsillära svullnaden lagt sig och svalget är symmetriskt igen. Vid recidiv av peritonsillit rekommenderas tonsillektomi.
Kronisk tonsillit
Kronisk tonsillit definieras som långvariga eller återkommande inflammationer i tonsillerna.
Vincents angina
Vincents angina är en unilateral tonsillit, oftast orsakad av en blandinfektion med anaeroba bakterier (fusobakterier och spiroketer). Patienten har uttalad ensidig smärta vid sväljning och ett fibrinbelagt sår ses på ena tonsillen. Odling/PCR eller direktmikroskopi kan utföras. Patienter med Vincents angina ska följas upp så att såret läker. Om så inte är fallet måste malignitet uteslutas.
Munbottenflegmone eller Ludwigs angina
Munbottenflegmone kallas också Ludwigs angina och är en bakteriell infektion i munbotten. Infektionen har oftast sitt ursprung i en tandinfektion eller i submandibulariskörteln. Munbotten svullnar upp och palperas hård och spänd. Om bakre delen av munbotten drabbas föreligger risk för luftvägspåverkan.
Epiglottit hos barn är idag, efter införandet av vaccination mot Haemophilus influenzae typ b (Hib), en ytterst sällsynt men fortfarande livshotande sjukdom. Symtomen är ofta lätta att känna igen.
Den typiska anamnesen är kort, vanligen mindre än ett dygn. Initiala symtom är halsont som tilltar under några timmar, samt hög feber. Efter ytterligare några timmar får barnet svårt att svälja sin saliv, dreglar samt ser blekt och sjukt ut. Därefter kan andningssvårigheter snabbt tillstöta. Om barnet inte kommer under behandling är risken stor att det dör samma dag som det insjuknade.
Om barnet har påtagliga andningsbesvär ska undersökning av epiglottis ske på sjukhus under högsta beredskap för att ta hand om ett akut övre luftvägshinder. På sjukhus säkras luftvägarna (intubation), intravenös antibiotikabehandling inleds och patienten intensivövervakas.
Epiglottit hos vuxna är inte lika dramatisk som hos barn. Sjukdomen är dock potentiellt livshotande och finns fortfarande hos vuxna där den ofta orsakas av andra bakterier. Många vuxna är inte heller vaccinerade.
De vanligaste agens som ger epiglottit hos vuxna är H. influenzae typ b, S. pneumoniae, GAS och S. aureus
(27).
Symtomen på epiglottit är smärta i höjd med epiglottis, oftast hög feber, andningssvårigheter samt svårigheter att svälja, först mat och senare saliv.
Vid misstanke om eller verifierad epiglottit ska patienten med högsta prioritet transporteras till sjukhus i ambulans.
-
Före transport kan en stötdos hydrokortison ges, till exempel Solu-Cortef 100–200 mg intramuskulärt eller intravenöst. Kvalificerad personal (läkare eller, om så ej är möjligt, sjuksköterska) ska medfölja.
-
Patienten ska få inta den position (sittande) som ger bästa möjliga andning. Man kan dra i tungan eller lyfta fram underkäken för att minska luftvägsobstruktionen.
-
Extra syrgas ges.
-
Adrenalininhalationer kan ges och kan upprepas var 15–20 minut beroende på effekt och eventuella biverkningar
(28).
-
Vid andningsstillestånd prövas övertrycksandning med syrgas med hjälp av Rubens blåsa eller mun-mot-mun-andning.
-
Om detta inte ger tillfredsställande ventilation görs försök till intubation.
-
Om intubationen misslyckas, och patienten fortfarande ej kan ventileras, bör nödkoniotomi göras och en intubationstub nedföras.
Handläggningen är vid epiglottit hos vuxen patient densamma som för barnepiglottit, men intubation är inte alltid nödvändig hos vuxna.
Vuxna
-
Solu-Cortef, intravenöst eller intramuskulärt, 100-200 mg.
-
Antibiotikabehandling med cefotaxim, intravenöst, 1 g x 3.
-
Adrenalininhalationer; 1 mg spädd i 2 ml NaCl, varje 15-20 minut.
Barn
-
Kortison, kontakt med barnläkare.
-
Antibiotika intravenöst eller intramuskulärt, cefotaxim, 100-150 mg/kg/dygn, uppdelat på 3 doser.
- Adrenalininhalationer:
- <2 år, 1 ml (1 mg) spädd med NaCl till 2 ml/15-20 minut.
-
2 år, 2 ml (2 mg) spädd med NaCl till 2 ml/15–20 minut.
Epiglottit kan leda till livshotande luftvägsobstruktion.
I undantagsfall uppstår en böld eller en sekundär infektion som till exempel meningit eller lunginflammation och mer sällan nekrotiserande epiglottit hos immunosuprimerande patienter.