Ansöknings­procedurer

I en central procedur deltar EU:s alla medlemsländer i beslutsprocessen. 
EMA:s vetenskapliga kommitté för humanläkemedel, CHMP, är navet i den centrala proceduren. 

CHMP består av 27 ledamöter och en ordförande. Ordförande väljs av CHMP. Ledamöterna är representanter (och ersättare) från EU:s medlemsländer. Det finns också fem extra ledamöter som ska täcka in specifika ämnesområden. Vart tredje år utser medlemsländerna sina representanter i CHMP.

Alla 32 ordinarie ledamöter har en röst. Kommittén fattar beslut med enkel majoritet. Om en ledamot har en åsikt som avviker från majoritetsbeslutet kan ledamoten skriva en ”divergent opinion”, i vilken ledamoten anger skälen för sin avvikande uppfattning. Norge och Island deltar i CHMP, som en del av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)-‍avtalet, men dessa länder saknar rösträtt.

Värdering av ansökan

När ett läkemedelsföretag skickar in en ansökan om godkännande sker följande:

• EMA och CHMPs ordförande utser en rapportör och en co‍-‍rapportör från olika länder. Rapportören och co‍-‍rapportören är alltid medlemmar i CHMP.

• Rapportörerna får i uppgift att värdera ansökan.

• Kommittén utser också en rapportör från PRAC. Denna rapportör ska värdera läkemedelsföretagets RMP. 

Under värderingen av läkemedelsföretagets ansökan har rapportören och co-rapportören i stort sett samma roll. Efter ett eventuellt godkännande har rapportörerna huvudansvaret för uppföljning av läkemedlet.

I den centrala proceduren utreder alltså rapportörernas och co‍-‍rapportörernas nationella myndigheter ansökan för godkännande av ett läkemedel. Detta gör länderna oberoende av varandra. Tanken med oberoende utredningar är att åstadkomma en kvalitetskontroll. Tanken är också att underlätta efterföljande diskussioner i CHMP och PRAC.

Beslut om "positivt yttrande" 

Efter ländernas utredning av ansökan antar kommittén en frågelista. I frågelistan finns kommentarer inte bara från rapportör och co‍-‍rapportör utan dessutom från övriga medlemsländer. CHMP skickar frågelistan till det företag som har ansökt om godkännande för ett läkemedel. Läkemedelsföretaget behöver vanligtvis svara på frågelistan inom tre‍ till sex månader.

Om läkemedelsföretaget har svarat frågorna på ett tillfredställande sätt beslutar CHMP att ge ett så kallat positivt yttrande (”positive opinion”). Därefter tar EU‍-‍kommissionen det formella beslutet om att godkänna eller inte godkänna företagets ansökan. 

Under hela värderingsprocessen har CHMP möjlighet att rådfråga externa expertgrupper. Det blir också allt vanligare att CHMP diskuterar delar av ansökan med relevanta patientföreträdare. I detta sammanhang gör CHMP en strikt bedömning av de anlitade experternas oberoende, i förhållande till det aktuella företaget och dess konkurrenter.

Företagen kan överklaga beslut

I de fall då CHMP bedömer att ett godkännande inte är möjligt kan företagen överklaga beslutet. Ett sådant överklagande (”re‍-‍examination”) går tillbaka till CHMP, som utser två nya rapportörer i en ny förkortad process.

Oavsett vilket beslut EU‍-‍kommissionen slutligen fattar, gäller beslutet i hela EU. Det finns därför ingen möjlighet för exempelvis Läkemedelsverket att motsätta sig marknadsföring av en centralt godkänd produkt i Sverige. Det har ingen betydelse att Läkemedelsverket exempelvis har argumenterat i CHMP för en negativ hållning.

Även om ett centralt godkännande gäller i alla länder kan företaget själv välja vilka länder företaget ska marknadsföra produkten.

CHMP är den vetenskapliga kommitté inom den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) där rekommendationen att godkänna humanläkemedel tas. Det formella godkännandet ges emellertid av EU‍-‍kommissionen.

I den ömsesidiga proceduren väljer företag att ansöka om godkännande i endast ett visst antal utvalda länder. Det är en viktig skillnad jämfört med den centrala proceduren. I den centrala proceduren ansöker företag om godkännande i samtliga EU‍-‍länder.

Läkemedelsföretaget väljer vilken av medlemsländernas läkemedelsmyndighet som ska utreda ansökan om godkännande av läkemedel. Detta land blir ett så kallat referensland. Referenslandet utreder ansökan om godkännande av läkemedel. Det gör landet via den nationella proceduren.

Om referenslandet godkänner läkemedlet, startar företaget en ömsesidig procedur. Det innebär att företaget väljer i vilka ytterligare EU‍-‍länder ("berörda länder") som företaget också ansöker om godkännande i.

Respektive nationell myndighet tar ställning till referenslandets utredning. Läkemedlet godkänns i de länder som godtar ansökan.

Om inte alla berörda medlemsstater godtar utredningen startar en förhandling. Denna förhandling sker i CMDh. Enligt gällande lagstiftning överförs ärendet till CHMP om länderna inte kommer överens i CMDh. Där sker så kallad skiljedom (”referral”).

Vid en skiljedom fattar CHMP ett beslut som gäller alla medlemsländer i EU. Det kan alltså resultera i att företaget går miste om registrering i alla länder, inklusive referenslandet. Men om utfallet går företagets väg kan företaget använda utfallet vid ansökningar i länder som initialt inte deltog i proceduren.

Läkemedelsföretag kan också välja att ansöka om godkännande för ett läkemedel via den så kallade decentraliserade proceduren. Den decentraliserade proceduren är en variant av den ömsesidiga proceduren. I stort sett samma regler gäller för de båda procedurerna. 

Skillnaden mellan den ömsesidiga och den decentraliserade proceduren är att den decentraliserade proceduren inte startar med ett godkännande i referenslandet. I den decentraliserade proceduren går i stället ansökan ut parallellt till de länder som företaget har valt. 

I nuläget använder läkemedelsföretagen oftare den decentraliserade proceduren än den ömsesidiga proceduren. Den decentraliserade proceduren har funnits sedan 2005. 

Om länderna inte kommer överens i den decentraliserade proceduren diskuterar CMDh ärendet. Precis som vid den ömsesidiga proceduren kan ärendet slutligen hamna hos CHMP, som tar beslut i en så kallad skiljedom.

Den nationella proceduren är numera av liten betydelse. Denna procedur används idag framför allt som ett första steg i den ömsesidiga proceduren.