Utredning
Utredning av depression innefattar en grundlig anamnes och klinisk undersökning. Som komplement kan man även använda skattningsskalor och strukturerade intervjuer. För att utesluta andra tillstånd som kan likna depression behöver man även ta ställning till laboratorieprover. En korrekt utredning är avgörande för att fastställa rätt diagnos och därmed initiera en lämplig behandling.
Definition och diagnoser
De flesta har säkert någon gång i livet upplevt depressionssymtom som:
- nedstämdhet
- koncentrationssvårigheter
- sömnbesvär
- brist på energi.
För att kunna ställa diagnosen depression behöver dessa symtom dock ha en viss omfattning och dessutom medföra vissa konsekvenser.
Kärnsymtomen vid depression utgörs av sänkt stämningsläge eller glädjelöshet, och därutöver förekommer andra symtom som svaghetskänsla, hämningar, värdelöshetskänslor och ibland självmordstankar. Symtomen ska ha funnits i åtminstone två veckor och ska medföra ett kliniskt signifikant lidande eller en funktionsnedsättning (till exempel påverkan på dagliga aktiviteter, sociala kontakter eller arbete). Symtomen får inte bättre kunna förklaras av andra tillstånd, såsom substansbruk, kroppslig sjukdom eller annan psykisk sjukdom. Hos barn- och ungdomar kan irritabilitet dominera symtombilden i stället för sänkt stämningsläge.
Depressionens svårighetsgrad
En depression kan ha olika svårighetsgrader:
-
Lindrig depression: Symtomen vid en lindrig depression får inte vara allvarliga, men medför dock en viss påverkan. Den drabbade klarar i allmänhet att upprätthålla sin funktionsnivå, om än med viss ansträngning.
-
Måttlig depression: Vid en måttlig depression förekommer flera mer betydande symtom, eller ett stort antal symtom av lägre svårighetsgrad. Funktionsnedsättningen är betydande, men den drabbade kan fungera inom vissa områden. Psykotiska symtom kan förekomma.
-
Svår depression: En svår depression präglas av att de flesta symtom är betydande, eller att vissa av dem är allvarliga. Funktionsnedsättningen är betydande, och psykotiska symtom kan förekomma.
Typiskt för depression är välavgränsade episoder. Återkommande depression innebär minst två depressiva episoder åtskilda av flera månader av neutralt stämningsläge.
Svårbehandlad depression utgör ingen egentlig diagnos, och begreppet är inte heller entydigt avgränsat. En definition som den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA har beskrivit är att en depression är svårbehandlad om effekten har varit otillräcklig av minst två antidepressiva läkemedel i adekvat dos och med adekvat behandlingslängd
(5).
Utredning av depression
Anamnes och status är centrala delar av den kliniska utredningen.
Utredningen behöver beröra:
- symtom
- funktionsnivå
- svårighetsgrad
- livsomständigheter
- självmordsrisk.
Anhöriganamnes kan vara värdefull, men förutsätter i allmänhet patientens samtycke. För barn och ungdomar är det essentiellt att inhämta information från såväl barnet som närstående.
Basal kroppslig undersökning och kontroll av laboratorieprover bör genomföras. Individualisera omfattningen utifrån aktuell klinisk situation. Samsjuklighet är vanligt vid depression och är något som man också kan behöva utreda.
Exempel på tillstånd att överväga differentialdiagnostiskt:
- anemi
- diabetes mellitus
- tyreoidesjukdom
- demens
- hyperkalcemi
- ångestsyndrom
- substansbrukssyndrom.
Man bör även tänka på att vissa läkemedel har depression som möjlig biverkning.
Strukturerade intervjuer och skattningsinstrument
Strukturerade intervjuer och skattningsinstrument kan utgöra hjälpmedel, men ersätter inte den kliniska bedömningen. Se Depression – 1177 för vårdpersonal för information om vanligt använda instrument.
Bedömning av självmordsrisk
Bedömning av självmordsrisk görs genom att utföra en strukturerad suicidriskbedömning. Det saknas evidens för att enbart använda något av de särskilda bedömningsinstrument som finns för att med tillräcklig säkerhet bedöma suicidrisken
(6).