Infektioner i tarmkanalen
Kapitlet innehåller rekommendationer för handläggning och behandling av infektiösa tarmsjukdomar hos barn och vuxna avseende bland annat vätsketerapi, antimikrobiella läkemedel och smittskyddsåtgärder. Det ges även en bakgrund om aktuella smittämnen och smittvägar, patogenes, klinisk bild och diagnostik. Kapitlet avslutas med en översikt över några utvalda maskinfektioner som drabbar tarmen.
Infektiösa diarrésjukdomar karakteriseras av ett akut insjuknande med diarréer, buksmärtor och ibland kräkningar och feber. Smittspridningen sker fekalt-oralt, vanligen via förorenade livsmedel och vatten. Person till personsmitta förekommer framför allt vid virusinfektioner.
Tarminfektioner kan orsakas av:
- virus
- bakterier
- protozoer.
Det vanligaste smittämnet i Sverige är sannolikt norovirus, som ger upphov till den så kallade vinterkräksjukan. Utlandsförvärvad smitta orsakas i högre utsträckning av bakterier.
Sjukdomsförloppet är ofta kortvarigt och godartat men kan i vissa fall bli långdraget över veckor och månader. Det är därför viktigt att alltid utesluta en infektion även vid långvariga tarmsymtom. I sällsynta fall kan allvarliga komplikationer utvecklas efter en tarminfektion. Antibiotikainducerad diarré orsakad av Clostridioides difficile är en viktig vårdrelaterad infektion.
Diagnostiken vid tarminfektioner baseras på klinisk och epidemiologisk information samt mikrobiologiska analyser av avföringen som framför allt görs med polymerase chain reaction (PCR). Den viktigaste behandlingsåtgärden är att ersätta vätske- och saltförluster. Antibiotikabehandling har i de flesta fall endast marginell effekt men kan vara indicerat i vissa fall.
Smittskyddsåtgärder syftar till att klargöra:
- hur patienten kan ha smittats
- om flera kan ha smittats av samma smittkälla
- om det finns risk att smittan kan ha överförts till andra.
Vissa tarminfektioner är anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen.