Hörselgången

Vax produceras av hörselgångshuden för att smörja och skydda. Nybildningen av hud i hörselgången sker så att vaxet långsamt ska transporteras ut mot hörselgångsmynningen, men denna process kan störas av till exempel frekvent petande i hörselgången, användning av hörlurar/‌hörapparater eller vid alltför trång hörselgång/‌exostosbildning. Först när det inte finns någon luftpassage alls in till trumhinnan brukar man känna av en vaxpropp, och då får man lock för örat och en konduktiv hörselnedsättning.

Vid problem med överproduktion av öronvax kan patienten prova egenbehandling med vaxlösande produkter som finnas att köpa receptfritt på apotek, till exempel Vaxol eller Revaxör. Vid totalockluderande vaxpropp krävs i regel att man avlägsnar vaxet med öronsug eller tång under insyn av ett öronmikroskop.

Extern otit är en mycket vanlig åkomma, framför allt under badsäsongen. Det uppstår en inflammation i den tunna hörselgångshuden, som svullnar och producerar sekret. Extern otit kan vara mycket smärtsamt.

Grundpelaren i all behandling av extern otit är rengöring. Detritus sugs bort från hörselgången för att övrig behandling ska komma åt att verka. Är hörselgången mycket svullen blir första steget att svälla av med hjälp av en gasvävstamponad indränkt i Alsolsprit. Patienten får själv hålla tamponaden fuktig under några dagar, varefter den avlägsnas. Har svullnaden då avtagit kan man övergå till att behandla med örondroppar innehållande antibiotika och kortison, i första hand Terracortril med polymyxin B. Vid mindre uttalad svullnad kan behandling med örondroppar påbörjas direkt efter rensugning.

Finns det synliga eller odlingsmässiga tecken till svampinfektion bör man välja droppar som innehåller ett antimykotikum (Locacorten-Vioform). Ett alternativ till dylika droppar kan vara att pensla hörselgången/lägga en tamponad med gentianaviolett (metylrosaanillin), vilket är mycket effektivt mot svamp. Andra alternativ är antimykotisk salva respektive borsyra, antingen i pulverform eller som droppar.

Om det finns en odlingsmässigt verifierad Pseudomonas-infektion kan man med fördel behandla med ciprofloxacin-innehållande droppar, alternativt med ättikssyra. Patienter med återkommande besvär av extern otit efter till exempel bad kan prova att förebygga nya episoder med hjälp av en lösning som innehåller aluminiumacetat/‌acetotartrat och ättiksyra (Burows lösning), som finns att köpa receptfritt på apotek under namnet Otinova spray.

Perorala antibiotika har mycket sällan någon plats i behandlingen av extern otit.

Hörselgångsfurunkel är ett specialfall av extern otit, med en avgränsad böld i hörselgången. Hörselgångsfurunklar behandlas med Alsolspritstamponad och ibland incision. Antibiotika behövs oftast inte vid en avgränsad furunkel.

Malign extern otit är en mer ovanlig infektion, som oftast orsakas av Pseudomonas aeruginosa. Den förekommer oftast hos äldre patienter och hos diabetiker. Till en början tolkas symtomen och fynden som en vanlig extern otit, men diagnosen ska misstänkas när patienten inte blir bättre trots adekvat behandling, om patienten uppvisar ovanligt stark smärta (”pain out of proportion”), eller utvecklar en facialispares.

Patienter med misstänkt malign extern otit ska remitteras akut till en ÖNH‍-‍klinik för vidare handläggning, vilken oftast består av en datortomografi för diagnos (man ser en osteitbild med destruktioner i hörselgången och ofta fram mot käkleden), intravenös antibiotika och ibland kirurgi i smärtstillande syfte. Malign extern otit har en inte helt obetydlig mortalitet, och det finns risk för bestående facialispåverkan.

Exostoser i hörselgången associeras ibland med kalla bad, och forskning har faktiskt kunnat påvisa en association mellan exostoser och frekventa bad 

. Exostoserna är godartade benutväxter som sitter i den inre, beniga, delen av hörselgången, oftast på tre olika ställen (uppåt, i framväggen och i bakväggen).

Så länge patienten inte har några besvär av sina exostoser behöver de inte åtgärdas, men om det uppstår problem med recidiverande externa otiter, vaxproppar eller ledningshinder kan kirurgisk åtgärd krävas. Operation av hörselgångsexostoser innebär en viss risk för sensorineural hörselskada och tinnitus.

Trauma i form av hörselbensfraktur kan uppstå efter kraftigt våld, oftast trafikolyckor. Ibland ses en samtidig laceration av hörselgångshuden med blödning som följd, ibland ses en blödning i mellanörat (hematotympanon), laceration av trumhinnan eller luxation av hörselbenen. Vid vissa temporalbensfrakturer skadas också innerörat och/eller facialisnerven vilket leder till dövhet och/eller facialispares.

Om man misstänker en temporalbensfraktur inspekterar man hörselgång och trumhinna med öronmikroskop under försiktig rengöring. Ofta ses blod i hörselgången eller bakom trumhinnan (hematotympanon). Ibland föreligger en rift i trumhinnan eller hörselgången. I akutskedet kan man använda stämgaffelprover för att avgöra om en samtidig hörselnedsättning är konduktiv (på grund av blod i mellanörat eller luxerade hörselben) eller sensorineural (på grund av att frakturen engagerar innerörat). Patientens facialisfunktion bör undersökas.

Tumörer i hörselgången är ovanliga och utgörs nästan alltid av skivepitelcancer. Biopsi bör tas vid avvikande utseende i hörselgången eller sår i hörselgången som inte läker. Behandlingen av tumörer i hörselgången är omfattande kirurgi.