Läkemedels­behandling vid akuta tillstånd

Följ respektive handlingsplan för hjärt-lungräddning (HLR) till vuxen eller barn. HLR-‍rådet rekommenderar att primärvårdens personal är utbildad enligt S-‍HLR (HLR för sjukvårdspersonal).

Vid misstanke om AKS (ST-‍höjningsinfarkt, icke-‍ST-‍höjningsinfarkt eller instabil angina pectoris) ska patienten transporteras med ambulans till akutmottagning. 

Primär PCI (Percutanous Coronary Intervention) bör vara förstahandsval vid ST-‍höjningsinfarkt om det går att ge behandlingen inom rimlig tid. I de fall primär PCI inte är möjligt är trombolysbehandling ett alternativ, vilket man på vissa håll i landet kan behöva erbjuda prehospitalt. Om elektrokardiografi (EKG) påvisar ST-höjningsinfarkt bör hälso- och sjukvården erbjuda trombolys inom 30 minuter om primär PCI inte är tillgänglig inom 120 minuter 

. Det är därför viktigt att känna till de lokala rutiner och kontaktvägar som finns vid den vårdenhet där man arbetar.

EKG och anamnes med kartläggning av tidigare sjukdomshistoria och riskfaktorer utgör centrala delar av bedömningen. Som stöd kan man använda riskbedömningsverktyget HEART score 

, se faktaruta 1.

Möjlighet till kontroll av troponiner varierar. På vissa vårdenheter kan man kontrollera ett så kallat ”snabb-troponin” eller troponin I. Ett förhöjt värde kan indikera hjärtmuskelskada/‌tecken på hjärtinfarkt. Om EKG indikerar akut behandlingskrävande ischemisk händelse bör man dock inte fördröja handläggningen med provtagning.

Behandling

Är akut PCI eller trombolys aktuell? Ta ställning till kontakt med mottagande enhet utifrån lokala rutiner (till exempel kardiologjour, PCI-‍jour, medicinjour). Behandling med antitrombotiska läkemedel ska vid AKS ske omedelbart 

.

Behandla enligt följande:

• Ge tablett acetylsalicylsyra 75 mg, 4 stycken (300 mg) peroralt. Vissa regioner rekommenderar i stället acetylsalicylsyra i form av brustablett 500 mg, 1 stycken peroralt (observera att denna behandling sker utanför godkänd indikation, så kallad off-label behandling).

• Ge injektion morfin 2,5–‍5 mg intravenöst vid ihållande svåra smärtor.

• Ge spray nitroglycerin 0,4 mg/dos (1–‍2 puffar under tungan). Beakta kontraindikationer, inklusive fosfodiasteras-‍5-hämmare.

• Ställningstagande till syrgastillförsel (om saturation < 90 %).

• Ställningstagande till betablockerare: Man bör överväga injektion metoprolol 25–‍50 mg intravenöst vid STEMI om systoliskt blodtryck > 120 mmHg, under förutsättning att inte akut hjärtsvikt eller andra kontraindikationer föreligger. Samråd med kardiolog vid behov.

Övervaka symtomutveckling och kliniska parametrar i väntan på ambulans.

Akut hjärtsvikt kan vara den första manifestationen av nydebuterad hjärtsvikt, men är oftast symtom på akut försämring av kronisk hjärtsvikt.

Behandling

Placera patienten i halvsittande kroppsläge med sänkt fotända (hjärtsängläge).

Behandla enligt följande 

:

• Nitroglycerin spray 0,4 mg/dos.

  • Dosen kan upprepas var 5:e‍ till 10:e minut till dess att man uppnår klinisk effekt.

  • Doserna kan komma att begränsas av blodtrycksfall.

• Diuretikum:

  • Furosemid 20–‍40 mg intravenöst.

  • Intravenös dos motsvarar dubbel peroral dos.

  • Vid behov av upprepade doser är dosspannet per dygn stort. Ofta ges läkemedlet som infusion på sjukhus vid doser >120 mg/dygn.

• Ställningstagande till syrgasbehandling:

  • Använd inte syrgas rutinmässigt vid akut hjärtsvikt utan hypoxemi eftersom det orsakar vasokonstriktion och minskning av hjärtminutvolymen.

  • Syrgas ges i regel vid saturation <90 %.

  • Iaktta försiktighet vid samtidig kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL).

Ge inte morfin rutinmässigt, utan endast vid svår smärta eller ångest. Doser om 2,5‍–‍5 mg intravenöst kan upprepas vid behov.

Snabbt förmaksflimmer eller annan supraventrikulär arytmi

Vid snabbt förmaksflimmer eller annan supraventrikulär arytmi provar man i första hand frekvensreglering med betablockerare om systoliskt blodtryck >100 mmHg, eventuellt i kombination med digoxin.

CPAP (Continuous Positive Airway Pressure)

För patienter som trots syrgasterapi har en andningsfrekvens >25 andetag/min och saturation <90 % bör man så snart som möjligt påbörja CPAP med mottryck 5‍–‍10 cmH₂O.

Behandla enligt följande:

• Starta med 5 cmH₂O och titrera upp till 15 cmH₂O om det tolere­ras av patienten.

• Reglera syrgas­koncentrationen (30–‍100 %) med målsaturation >90 %.

• Patienten behöver kontinuerlig övervakning av sjukvårdspersonal.

Metolazon

Metolazon är ett diuretikum som är godkänt på indikationen ödem vid njursjukdom. Det finns dock omfattande klinisk erfarenhet av att använda metolazon även vid behandlingsrefraktär akut hjärtsvikt off-‍label. Att använda metolazon i öppenvård kräver erfarenhet och man måste beakta risken för överbehandling. Vid kombinationsbehandling krävs noggrann övervakning av serumelektrolyter och njurfunktion 

.

För mer information se kapitel Hjärtsvikt.

Se kapitel Hjärtrytmrubbningar.

Patienter med akut astma har oftast först tagit vid behovs-medicinering enligt ordination och söker därefter vård vid utebliven förbättring eller försämring. Vid måttlig eller svår astma hos vuxna rekommenderas behandling på vårdenhet enligt nedan 

.

Behandling

Behandla enligt följande:

• Syrgastillförsel till påverkad patient:

  • 5‍–‍6 liter/min på mask.

  • Håll saturationen >90 %

• Inhalation av luftrörsvidgande läkemedel. I första hand via spacer och i andra hand via nebulisator. Upprepa given inhalation var 20:e minut vid otillräcklig förbättring.

  • Spacer: Salbutamol 0,1 milligram (mg)/dos, 10–‍15 doser, eventuellt i kombination med ipratropium 20 mikrogram (μg)/dos, 4 doser.

  • Nebulisator: Salbutamol 5–‍10 mg, eventuellt i kombination med ipratropium 0,5 mg.

• Kortisonbehandling peroralt:

  • Tablett betametason 0,5 mg, 10 tabletter som engångsdos, eller

  • Tablett prednisolon 5 mg, 10 tabletter som engångsdos.

    För gravida väljs prednisolon.

• Terbutalin injektion:
  • Vid svårt anfall med saturation <90 % trots syrgas, eller där patient inte orkar inhalera, ger man injektion terbutalin 0,25–‍0,5 mg subkutant eller långsamt intravenöst spätt till 10 milliliter (ml) i natriumklorid.

Om det sker en förbättring av patientens tillstånd och patienten bedöms kunna återvända hem rekommenderas fortsatt peroral kortisonbehandling med tablett betametason 0,5 mg 6 tabletter 1 gång dagligen under 5 dagars tid, alternativt tablett prednisolon 5 mg 6 tabletter 1 gång dagligen under 5 dagars tid.

Utebliven förbättring

Om patienten inte förbättras trots ovanstående åtgärder sker vidare omhändertagande enligt ABCDE-‍principen. Larma, sätt två grova intravenösa infarter, ge kontinuerlig syrgasbehandling och övervaka patienten under transport.

För mer information se kapitel Astma.

Den bakomliggande orsaken till KOL-exacerbation är ofta en luftvägsinfektion.

Behandling

Behandla enligt följande 

:

• Ställningstagande till syrgastillförsel:

  • Kontrollerad oxygenbehandling 1–‍2 liter/min med mål 88–‍92 % saturation.

  • Det är viktigt att ta hänsyn till risken för koldioxidretention. Om man ger högre flöden bör artärblodgas kontrolleras (ofta är detta inte tillgängligt i primärvård).

• Inhalation av luftrörsvidgande läkemedel (via spacer eller nebulisator):

  • Spacer: Inhalation av 4–‍10 puffar salbumatol och/eller ipratropium. Upprepa behandlingen var 20:e minut under sammanlagt en timme.

  • Nebulisator: Salbutamol 2,5–‍5 mg och/eller ipratropium 0,5 mg. Upprepa behandlingen efter 30–‍45 minuter om otillfredsställande effekt.

• Kortisonbehandling peroralt (utom vid lindriga exacerbationer):

  • Tablett betametason 0,5 mg 6 tabletter 1 gång dagligen under 5 dagars tid, eller

  • Tablett prednisolon 5 mg 5–‍6 tabletter 1 gång dagligen under 5 dagars tid.

Vid lindrigare fall och/eller påtaglig förbättring, där patienten bedöms kunna återvända till hemmet, ska man ta ställning till antibiotikabehandling. Se kapitel Kroniskt obstruktiv lungsjukdom och Behandlingsrekommendationer för vanliga infektioner i öppen vård.

Utebliven förbättring

Vid utebliven förbättring och/eller allmänpåverkan omhändertagande enligt ABCDE-‍principen. Larma och sätt infarter inför vidare transport till sjukhus.

Förekommer hos barn från cirka 3 månaders ålder upp till cirka 3 år. Egenvård hjälper ofta såsom att ta upp barnet ur sängen, trösta och lugna.

Krupp orsakas av en virusinfektion. Tidigare kallades sjukdomen för ”falsk krupp” eller ”pseudokrupp” för att skilja den från ”äkta krupp”, vilket är samma sak som sjukdomen difteri, som orsakas av bakterier. Difteri är numera en mycket ovanlig sjukdom i Sverige eftersom den ingår i barnvaccinationsprogrammet.

Behandling

Behandla enligt följande 

:

• Syrgasbehandling vid saturation ≤92 %

• Inhalation av adrenalin kan ges vid stridorös andning.

  • Adrenalin injektionsvätska, 1 mg/ml i nebulisator, 1‍–‍2 mg (1‍–‍2 ml), inhaleras efter spädning med fysiologisk koksaltlösning (NaCl 9 mg/ml) till slutvolymen cirka 2 ml.

  • Effekten är tillfällig (10–‍30 minuter) – kan upprepas en gång. Säkra data om optimal dosering saknas.

• Peroral kortisonbehandling kan ordineras som andra steg vid kvarstående besvär.

  • Säkra data om optimal dosering saknas.

  • Den nationella erfarenhets- och evidensbaserade databasen för barnläkemedel rekommenderar betametason, för dosering se Instruktioner - ePed.

Observera att behandling sker utanför godkänd indikation, så kallad off-‍label användning.

Invänta effekt och besvärsfrihet innan barnet lämnar mottagningen. Om förbättring uteblir remitteras patienten akut till sjukhus.

För mer information se kapitel Luftvägsinfektioner.

Vid sjunkande blodglukosnivåer ses först adrenerga och kolinerga symtom, såsom:

• hjärtklappning
• skakningar
• hungerkänsla
• illamående
• svettningar

Vid mer uttalad hypoglykemi ses neuroglykopena symtom med:

• förvirring
• vakenhetssänkning
• oro
• aggressivitet
• krampanfall
• medvetslöshet

Vid vilken glukoskoncentration symtom uppkommer är individuellt (bland annat beroende på individens glukoskontroll i det längre tidsperspektivet) men vanligt är att symtom börjar uppträda vid glukosvärden någonstans <4 mmol/L.

Behandling

Behandla enligt följande 

:

• Vaken patient:

  • Sockerinnehållande livsmedel, till exempel ett glas mjölk och en smörgås, tre sockerbitar, 1 dl juice eller lättlösliga druvsockertabletter.

  • Håll patienten under uppsikt och mät glukosvärden upprepade gånger.

• Medvetslös patient:

  • Omhändertagande enligt ABCDE, larma, sätt infart.

  • Intravenös behandling med glukos 300 mg/ml (30 %) 30–‍50 ml i första hand.

  • Injektion av glukagon, lösning innehållande 1 mg, subkutant eller intramuskulärt i andra hand.

  • När den akuta hypoglykemin har hävts bör patienten äta mer långverkande kolhydrater, till exempel en smörgås, för att minska risken för snabbt sjunkande glukosvärde.

  • Om patienten inte vaknar efter 5–‍10 minuter trots normaliserat glukos bör man omvärdera diagnosen eller utesluta andra tillstånd, till exempel intoxikation.

Tänk på att glukagon inte har någon effekt på patienter med uttömda glykogendepåer i levern, således har denna behandling ringa effekt vid längre tids fasta eller alkoholorsakad hypoglykemi. Hypoglykemier som är orsakade av sulfonureider kan bli utdragna och bör föranleda inläggning på sjukhus.

För mer information se kapitel Diabetes mellitus.

Diabetesketoacidos är ett allvarligt tillstånd som uppstår vid brist på insulin. När kroppen inte kan använda glukos sker nedbrytning av fett för energiproduktion. I det katabola tillstånd som uppstår bildas ketoner som är en typ av syror. Ketonemin leder i förlängningen till acidos – ketoacidos. Vid hyperglykemi ses primärt symtom såsom ökad törst, ökade urinmängder, trötthet och om långvarig hyperglykemi även viktnedgång. Vid ketonemi och senare ketoacidos får patienten ofta illamående och kräkningar som senare övergår i buksmärtor. Ökad andningsfrekvens ses till följd av lågt pH-‍värde. Se faktaruta 2 angående mätning av ketoner.

Behandling

Vid höga glukosvärden och ketoacidos under en längre tid föreligger ofta dehydrering. Därför är generös vätskebehandling en viktig del av den inledande behandlingen vid diabetesketoacidos.

Behandla vuxna enligt följande:

• Omhändertagande enligt ABCDE, larma, sätt infarter.

• Vätskebehandling:

  • Intravenös vätskebehandling (kristalloid vätska) har högsta prioritet och ska påbörjas omedelbart. Initialt cirka 500–‍1000 ml/timme 

    (21)

    .

  • Ibland kan vätskeförlusterna vara upp till 6–‍8 liter. Det är oftast svårt, för att inte säga omöjligt, att rehydrera patienten med tillräckliga mängder vätska per os på grund av illamående och kräkningar.

I regel bör man ge insulinbehandling på sjukhus som intravenös infusion (bolusdoser är i allmänhet inte rekommenderade).

För mer information se kapitel Diabetes mellitus.

Generella kramper kan ha många orsaker, exempelvis:

• epilepsi
• stroke
• intrakraniella tumörer
• hypoglykemi
• infektion
• intoxikation
• alkoholabstinens.

Majoriteten av krampanfallen avklingar inom 5 minuter. Initialt omhändertagande sker enligt ABCDE-‍principen följt av kramplösande läkemedel om inte patienten återfår medvetandet och kramperna fortsätter. Beslut om läkemedelsbehandling ska fattas tidigt. Ju längre anfallet pågår, desto svårare blir det att behandla status epilepticus och risken för bestående skador ökar. För mer information om status epilepticus och vidare läsning, se kapitel Epilepsi.

Behandling

Förbered omedelbart för vidare transport till sjukhus. Fortsatt handläggning av status epilepticus ska ske på akutmottagning. Observera att riktlinjer och tillgång till läkemedel kan skilja sig mellan vårdenheter beroende på lokala förutsättningar.

Behandla vuxna enligt följande 

:

• Omhändertagande enligt ABCDE-‍principen:

  • säkerställ fri luftväg, överväg tillförsel av syrgas vid behov beroende på saturationsnivå, sätt infart, följ vitalparametrar.

  • sök och åtgärda om möjligt bakomliggande orsak – kontrollera glukos, CRP samt ytterligare prover utifrån situation och lokala möjligheter.

  • vid hypoglykemi, ge glukos (se avsnitt Hypoglykemi).

• Behandling med bensodiazepin:
  • Midazolam
    • intramuskulärt 0,2 mg/kg upp till 10 mg, observera att denna behandling sker utanför godkänd indikation, så kallad off-‍label, eller

    • buckalt 0,3 mg/kg upp till 10 mg totalt

    alternativt (beroende på tillgång och lokala förutsättningar)

  • Diazepam rektalt (klysma) 0,2–‍0,5 mg/kg upp till 20 mg totalt.

Vid behandling med bensodiazepiner är det viktigt att bedöma den andningsdepressiva effekten och att individuellt anpassa dosen. Tänk på att äldre i allmänhet uppvisar högre känslighet för läkemedel, vilket bör påverka val av dos. Säkerställ fri luftväg och ventilation och värdera interaktion med andra läkemedel. Den andningsdepressiva effekten kan förstärkas av annan samtidig pågående medicinering (till exempel opioider).

Inhämta tidigare journaluppgifter och anamnes från eventuella medföljande. Observera att det inte får ske fördröjning av vidare transport till sjukhus.

Fortsatt behandling på sjukhus

På sjukhus ger man primärt intravenös behandling med bensodiazepiner, under kontroll av andning och blodtryck. Om anfallet fortsätter upprepar man på akutmottagningen ofta behandling med bensodiazepiner innan läkemedelsbehandling med fosfenytoin, valproat eller levitiracetam blir aktuell. Vid fortsatta kramper kan det krävas nedsövning med propofol på intensivvårdsavdelning.

För mer information se kapitel Epilepsi.

I de flesta fall av akut stroke eller TIA kontaktar patient eller anhörig själv sjukvården via larmsamtal (112), varpå ambulans transporterar patienten till akutmottagning.

För en mindre andel av patienterna uppstår dock misstanken i samband med kontakt med primärvården 

. Det kan till exempel handla om en patient som utan föregående sjukvårdskontakt själv söker sig fysiskt till primärvården eller en patient som plötsligt insjuknar i samband med besök av annan anledning på vårdcentralen.

På prehospital nivå är bakomliggande orsak (ischemi eller blödning) okänd. Av det totala antalet stroke som registrerades i registret Riksstroke år 2024 utgjordes 87 % av ischemisk stroke respektive 13 % av hjärnblödning. Det initiala omhändertagandet vid misstänkt akut stroke/TIA handlar primärt om att på ett snabbt och säkert sätt transportera patienten till rätt vårdnivå.

Tid för insjuknande är en central anamnestisk uppgift eftersom tiden påverkar vilka åtgärder som är möjliga och aktuella (till exempel trombolys eller trombektomi). Om patienten vaknar med symtom på stroke blir tidsbestämningen svårare. Ungefär en fjärdedel av de som insjuknar i ischemisk stroke vaknar med symtom 

.

Strokelarm

Ett strukturerat omhändertagande (till exempel ”strokelarm”, ”rädda-hjärnan-larm”) för att möjliggöra trombolys eller trombektomi har prioritet 1 i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid stroke 

.

För mer information se Åtgärder i kunskapsstöd ”Vårdförlopp Stroke och TIA – tidiga insatser och vård” på 1177 för vårdpersonal.

Transport till sjukhus

Observera att vid nytillkomna symtom inom 24 timmar och/eller vid livshotande tillstånd ska ambulanstransport till sjukhus ske med prioritet 1 och strokelarm eller liknande ska då anges. Specifik organisation varierar utifrån olika regionala förutsättningar. Ta ställning till kontakt med mottagande vårdenhet utifrån regionala/‌lokala vårdriktlinjer.

I väntan på ambulans:

• Omhändertagande enligt ABCDE, larma, sätt perifer infart, övervakning.

• Kontroll av glukos – korrigera hypo-‍/‌hyperglykemi  (27) .

National insitutes of health stroke scale (NIHSS) utgör en bedömningsskala avseende bortfallssymtom och är ett viktigt underlag inför ställningstagande till trombolys på sjukhus.

Akut buksmärta kan orsakas av ett flertal olika sjukdomar och tillstånd. Inom primärvården utgör patienter med akut buksmärta en mindre andel (enstaka procent) av det totala antalet sökande 

. Tillståndet är oftast godartat, men bakomliggande orsaker omfattar ett brett spann av såväl mindre allvarliga som livshotande sjukdomar 

.

Vid bedömningen är anamnesen central och vägs samman med klinisk undersökning, vitalparametrar och provtagning/radiologi. Viktiga ställningstaganden i väntan på diagnos:

• Får patienten äta och dricka?

• Finns behov av smärtlindring och/eller antiemetika?

• Finns behov av vätsketillförsel?

Äta och dricka?

I flertalet fall där kirurgisk åtgärd är indicerad behöver patienten sövas. Det är av största vikt att patienten hålls fastande inför ingreppet för att minimera risken för aspiration. Vid akuta tillstånd kan dock patienten sällan i praktiken betraktas som fastande. I väntan på beslut om eventuell operation rekommenderas fasta även i dessa situationer för att inte späda på mängden maginnehåll. Bukstillståndet kan i sig bidra till försenad tömning av magsäcken eller hypersektion sekundärt till stress eller smärta. Detta ökar risken för aspiration i samband med sedering 

.

Smärt­lindrande behandling

Smärtlindring vid akut buksmärta har traditionellt präglats av en avvaktande hållning tills dess att man har gjort en grundlig bedömning av patientens tillstånd. En anledning till detta har varit att man har velat minska risken för felaktig diagnostik. Flera studier visar dock att tidig smärtlindring inte påverkar diagnostiska processer negativt vilket gör att det idag anses viktigt att i tidigt skede överväga och erbjuda smärtlindring vid svår buksmärta 

.

För förslag till mer specifik behandling vid stensjukdom i gallvägar respektive övre urinvägar se kapitel Stensjukdom i övre urinvägarna respektive kapitel Gallvägs- och pankreassjukdomar.

Antiemetisk behandling

Behandling med parenteral vätsketillförsel

Viktiga faktorer att beakta vid ställningstagande till parenteral vätsketillförsel:

• Behöver patienten vara fastande? Senaste tidpunkt för mat och dryck?

• Är patienten hemodynamiskt stabil?

• Har patienten andra sjukdomar som kan påverkas av vätsketillförsel (till exempel hjärtsvikt eller njursvikt)?

Buffrad kristalloid vätska eller buffrad glukoslösning med tillsats av elektrolyter utgör lämpliga val i de flesta fall (används också ofta vid infektioner i mag-/tarmkanalen, se sidan Vätskebehandling i kapitel Infektioner i tarmkanalen). Patientens tillstånd behöver noggrant följas upp för att undvika övervätskning. Såväl perioperativ hypo- som hypervolemi kan i den akuta situationen bidra till försämrat utfall 

.

Opioidberoende är förknippat med hög överdödlighet. Opioider är den typ av narkotika som oftast bidrar till dödsfall genom överdoser. Vid opioidöverdos med andningsdepression är behandling med naloxon direkt livräddande och bör därför vara tillgängligt på alla vårdenheter som kan tänkas möta patienter med överdoser.

Behandling

• Omhändertagande enligt ABCDE, larma, sätt infart, säkerställ fri luftväg.

• Injektion naloxon 0,4 mg intravenöst.

• Dosen kan upprepas med 2–‍3 minuters intervall upp till totalt 2 mg.

Det är viktigt att vara medveten om att effekten av naloxon är mer kortvarig (20–‍90 minuter) än samtliga opioiders effekt. Toxiska symtom kan därför återkomma varför patienter bör observeras på sjukhus i minst 6 timmar efter senast givna naloxondos. Ofta behövs upprepade doser eller infusion 

.

För mer information, se Naloxon vid opioidförgiftning på Giftinformationscentralens webbplats.

Alkoholabstinens uppstår när en person som under lång tid regelbundet druckit stora mängder alkohol plötsligt drastiskt minskar eller avslutar konsumtionen. När alkoholen försvinner uppstår en överaktivitet i nervsystemet. Tillståndet kan snabbt förvärras och leda till livshotande komplikationer såsom kramper och/eller delirium tremens. Tidig behandling är viktig för att förhindra dessa komplikationer.

Tidig behandling med tiamin och bedömning av abstinensens svårighetsgrad

Patienter som inkommer till vårdinrättning med misstänkt alkoholabstinens ska bedömas strax efter ankomst. Tiamin (vitamin B1) minskar risken för neurologiska komplikationer, framför allt Wernicke–Korsakoffs syndrom, som kan ge svår invaliditet i form av minnesstörning och motoriska rubbningar.

Man bör ge tiamin omedelbart, även under alkoholpåverkan. Ge tiamin parenteralt eftersom tiamin i tablettform anses ha dålig biotillgänglighet hos patienter med hög alkoholkonsumtion. Ge alltid tiamin innan patienten serveras kolhydrater i form av till exempel saft eller mjölk.

Behandling:

• Ge tiamin i förebyggande syfte: en engångsdos tiamin 100 mg intramuskulärt erbjuds patienter med mer än 3 dygns alkoholkonsumtion.

• Till dem som ska behandlas för alkoholabstinens (lätt, medelsvår eller svår) i öppen eller sluten vård ges tiamin 100 mg intramuskulärt en gång dagligen i totalt 3 dygn 

  (37)

  .

Bedöm alkoholabstinensen svårighetsgrad och planera fortsatt omhändertagande:

• Anamnes och status.

• CIWA-Ar (Clinical Institute Withdrawal Assessment for Alcohol, Revised) är ett formulär för symtomskattning av alkoholabstinens.

• Kontroll av aktuell alkoholnivå kan göras med alkometer om möjlighet till akut analys av S-‍etanol saknas.

 Fortsatt behandling och vårdnivå

Behandling med bensodiazepiner i nedtrappningsschema minskar risken för delirium tremens och krampanfall. Alkoholabstinensens svårighetsgrad styr fortsatt behandling och vårdnivå.

För mer information se kapitel Alkohol – riskbruk, skadligt bruk och beroende. Där finns information om fortsatt behandling, vårdnivåbedömning, riskfaktorer för svår abstinens och behandling vid akut Wernickes encefalopati.