Primärvårdens akutuppdrag
Primärvården har en viktig roll i vårdkedjan med ansvar för omhändertagande av såväl akuta som kroniska sjukdomstillstånd. I glesbygd har primärvården en särskild position. Där måste personalen vara beredd på att hantera ett bredare spektrum av medicinska tillstånd.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen är primärvården ”…den hälso- och sjukvårdsverksamhet där öppen vård ges utan avgränsningar när det gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper”.
Primärvårdens uppdrag omfattar omhändertagande av såväl akuta som kroniska sjukdomstillstånd. I många fall är primärvården den första vårdnivån för bedömning
(1) (2). Om primärvården inte kan tillgodose patientens behov av vård inom ramen för den egna verksamheten remitterar man patienten vidare till annan vårdenhet.
Vid vissa akuta och tidskritiska sjukdomstillstånd, till exempel vid misstanke om akut hjärtinfarkt, är primärvården inte första vårdinstans. Den akuta vårdkedjan (larmcentral – prehospital ambulanssjukvård – vård på akutmottagning) beskriver i dessa situationer den organisatoriska strukturen för omhändertagandet
(3). Personal inom primärvården kan dock ändå inom ramen för sitt uppdrag ställas inför akuta tidskritiska situationer. Det kan till exempel handla om:
-
en patient som själv söker sig fysiskt direkt till primärvården utan föregående sjukvårdskontakt.
-
en patient som hastigt och oväntat försämras i samband med ett besök på vårdcentralen.
-
att ny information framkommer i samband med besök på vårdcentralen som leder till bedömningen att akut tidskritiskt sjukdomstillstånd föreligger.
Observationsstudier indikerar att personlig läkarkontinuitet i primärvården kan minska behovet av akutsjukvård
(4) (5). Samtidigt är läkarkontinuiteten i Sverige låg i jämförelse med många andra länder med en i Sverige relativt låg andel allmänläkare av det totala antalet läkare
(2).
Olika regionala förutsättningar
I Sverige finns idag över 60 akutmottagningar. De flesta invånare (85 %) har mindre än 30 minuters restid med bil till närmaste akutmottagning. Restiden skiljer sig dock mycket mellan olika regioner och för omkring 16 000 personer är restiden över två timmar
(6).
I glesbygd har primärvården en annan position i den akuta vårdkedjan jämfört med tätortens primärvårdsmottagningar. I glesbygd krävs såväl annan utrustning som kunskap hos personalen utifrån lokala förhållanden
(3). Cirka 20 % av Sveriges vårdcentraler ligger i ”avlägset belägna” eller ”mycket avlägset belägna” landsbygdskommuner
(7).
Glesbygdsmedicin (på engelska: ”rural medicine”) är en gren av allmänmedicin som inriktar sig på att initialt kunna handlägga samtliga medicinska tillstånd som kan inträffa i ett glesbygdssamhälle. I Sverige är glesbygdsmedicin en naturlig del av allmänmedicinen eftersom stora delar av landet är glest befolkat. Glesbygdsmedicin omfattar många olika aspekter av hälso- och sjukvård, såsom:
-
preventivt arbete (till exempel barnavårdscentral och mödravårdscentral).
-
medicinsk mottagning med såväl planerade som akuta besök inklusive omhändertagande av olycksfall och förlossningar.
Det breda uppdraget gör att en vårdcentral i glesbygd ofta är mer välutrustad jämfört med en vårdcentral i tätort. En del av vårdcentralerna i glesbygd kan även erbjuda inneliggande vård, till exempel vid palliativ vård
(8).
Nationell riktlinje saknas
Det finns idag ingen övergripande nationell riktlinje för den akuta vårdkedjan utanför sjukhus, men inom nationellt system för kunskapsstyrning pågår ett arbete som syftar till att etablera en gemensam svensk standard
(3). Det finns inte heller någon enhetlig definition av begreppet ”prehospital vård” men Socialstyrelsens tolkning är att den inte endast omfattar ambulanssjukvård och larmcentral utan också primärvård
(9).
Sammanfattningsvis skiljer sig det akuta uppdraget mellan olika vårdenheter inom primärvården utifrån varierande regionala och lokala förutsättningar.