Uppföljning
Ångestsyndrom har ofta ett kroniskt naturalförlopp med växlande svårighetsgrad. Alla patienter blir inte hjälpta av första behandlingsförsöket. Vid läkemedelsbehandling kan man behöva justera dosen och byta preparat. Uppföljning för att utvärdera effekt och biverkningar är därför viktig.
Behandlingseffekten kan följas över tid via den behandlande läkarens bedömningar samt via patientens självskattningar av ångestsyndromen. Den skattningsskala som är enklast att använda för att följa förlopp av ångestsyndrom i primärvården är GAD-7, som egentligen är utarbetad för generaliserat ångestsyndrom (GAD), men som anges även kunna användas vid de flesta ångestsyndrom
(24).
Ångestsyndromen har ett kroniskt naturalförlopp med växlande svårighetsgrad, och förbättring men inte bot är därför ett realistiskt behandlingsmål. Behandlingstiderna blir ofta långa. Om tillståndet stabiliserats kan det vara indicerat att reducera dosen försiktigt, men om symtomen återkommer bör dosen snabbt höjas igen.
Vid avslutande av behandlingen bör man successivt sänka dosen. Det finns i Sverige ännu inga specifika riktlinjer för hur detta bäst kan ske. På sidan Komplikationer finns mer information om utsättning av antidepressiva läkemedel.
Kontakt med psykiater
De flesta patienter med ångestsyndrom behandlas idag inom primärvården, men i vissa fall kan patienten behöva remitteras till psykiatriker. Remiss till psykiater kan bli aktuell om:
- suicidrisk föreligger
- patienten utvecklar beroende
- ångestsyndromet är sekundärt till ett missbruk
- patienten vid normal dosering har oväntat svåra biverkningar
- följsamheten brister.
- vid otillräcklig effekt av de behandlingar som kan tillhandahållas i primärvården.
Vid ångestsyndrom är det vanligt med andra sjukdomar där läkemedelsbehandling kan vara aktuellt, till exempel vid depression, adhd och demens. Se vidare i kapitel Adhd och autism och kapitel Kognitiv sjukdom.