Skelett
Läkemedelsbiverkningar som drabbar skelettet visar sig först efter en längre tids behandling. Hittills är endast ett mindre antal substanser kända för att kunna orsaka skelettbiverkningar.
Atypiska subtrokantära och diafysära femurfrakturer har rapporterats vid behandling med bisfosfonater och denusumab. De ses främst hos patienter som behandlats under lång tid mot osteoporos. Frakturerna kan inträffa efter minimalt trauma eller utan föregående trauma.
Även andra läkemedel, exempelvis pioglitazon, har kopplats till ökad frakturrisk. Långtidsbehandling med protonpumpshämmare (PPI) har också associerats med ökad frakturrisk, men det tycks inte finnas en klar association till minskad benmineraltäthet
(66).
Osteonekros i käkbenet (ONJ) är en känd biverkning vid behandling med:
- bisfosfonater
- denosumab.
Ökad risk ses vid hög kumulativ dos. Andra riskfaktorer är:
- dålig tandstatus
- cancer
- cytostatikabehandling
- strålbehandling
- längre tids behandling med glukokortikoider
- rökning.
På senare tid har man observerat att bisfosfonater i sällsynta fall även kopplats till osteonekros i yttre hörselgången.
Fall av ONJ har även noterats vid behandling med onkologiska läkemedel såsom:
- bevacizumab
- sutent.
De flesta fallen rapporteras dock hos patienter med tidigare eller samtidig exponering för bisfosfonater.
Systemisk behandling med glukokortikoider ökar risken för osteoporos. Vid förväntad lång behandlingstid kan behandling med benspecifika läkemedel övervägas som profylax
(67).
Ytterligare substanser som vid långtidsanvändning har associerats till osteoporosutveckling är exempelvis:
- antiepileptika
- hepariner
- högpotenta gestagener.
Hos postmenopausala kvinnor bör översubstitution av levotyroxin undvikas på grund av en ökad risk för osteoporos.