Hjärta och kärl
Biverkningar som drabbar hjärtat och/eller kärlsystemet är relativt vanliga. Många läkemedel som används inom psykiatrin kan ge förändringar av blodtrycket och upphov till rytmrubbningar. Inom det onkologiska området har alltmer fokus riktats på olika hjärtbiverkningar, där ofta hjärtats kontraktionskraft har blivit nedsatt.
Lättare blodtrycksfall med ibland mer accentuerad ortostatisk hypotension förekommer vid behandling med till exempel:
- neuroleptika
- dopaminerga preparat
- vissa orala diabetesläkemedel (SGLT2-hämmare).
Blodtrycksförhöjning kan ses vid behandling med:
- abirateron
- cyclosporin
- interferoner
- levofunomid
- proteinkinashämmare
- venlafaxin.
Även kombinerade p-piller kan åstadkomma en lätt blodtrycksstegring som oftast går tillbaka när behandlingen avslutas.
I en klinisk studie visade sig risken för att insjukna i kardiovaskulär sjukdom vara ökad för sibutramin (antiobesitasmedel). Resultaten från studien ledde till att produkten togs bort från marknaden. Diabetesläkemedlet rosiglitazon har också tagits bort från EU-marknaden på grund av en ökad risk för hjärtsvikt och hjärtinfarkt.
Även selektiva COX-2-hämmare medför en ökad risk att insjukna i hjärtinfarkt. En viss riskökning föreligger även för traditionella NSAID, till exempel diklofenak och ibuprofen i hög dos.
För nyare cancerläkemedel, däribland ett flertal proteinkinashämmare, finns det beskrivet en ökad risk för att insjukna i olika typer av kardiovaskulära händelser
(32).
Detta har uppmärksammats mer under senare år, bland annat med tanke på cancerpatienters ökade överlevnad.
Olika typer av aptitnedsättande medel, som tidigare använts, kunde ge påverkan på hjärtklaffar.
Även dopaminagonister, till exempel pergolid samt kabergolin, kan i sällsynta fall ge fibrosutveckling av klaffar. Dopaminerga substanser kan även ge retroperitoneal fibros.
En ökad risk för klaffinsufficiens har även setts vid behandling med systemiska och inhalerade fluorokinoloner.
Vissa läkemedel har en direkt myocyttoxisk effekt som kan ge upphov till myokardit/kardiomyopati. Välkända fall är effekter av olika cytostatika, till exempel cisplatin och antracykliner.
För antracykliner beror risken för hjärtsvikt på den kumulativa dosen. Även andra cancerläkemedel kan ge upphov till myokardskada, bland annat:
- bevacizumab
- pertuzumab
- trastuzumab
- lapatinib
- sorafenib
- sunitinib.
Under covid-19-pandemin uppmärksammades en ökad risk för myokardit och perikardit efter vaccination med mRNA-vaccin mot covid-19.
Ett flertal studier har funnit att läkemedel som förlänger QT-intervallet är associerade med en speciell form av ventrikulär takykardi, Torsade de Pointes (TdP). Den speciella formen av TdP kan vara:
- övergående
- resultera i synkope
- eller övergå i ventrikelflimmer och död.
Riskfaktorer för Torsade de Pointes
Riskfaktorer är bland annat:
- kvinnligt kön
- bradykardi
- olika elektrolytrubbningar
- användning av diuretika
- anamnes på hjärtsjukdom.
Under de senaste årtiondena har man upptäckt ett antal läkemedel som kan orsaka detta tillstånd, varav flera tagits bort från marknaden.
De flesta av rapporterna som kom under 1970- och 1980-talen rörde sig om olika antiarrytmika. Därefter kom rapporter om bland annat:
- antihistaminer (desloratadin, prometazin)
- antibiotika (erytromycin)
- antidepressiva läkemedel.
Sedan 1990-talet kräver läkemedelsmyndigheterna i EU studier för att värdera nya läkemedels potential att orsaka QT-förlängning.
Läkemedel som orsakar QT-förlängning samt TdP
Exempel på läkemedel som kan ge upphov till QT-förlängning samt TdP är:
- domperidon
- flukonazol
- fluorokinoloner
- makrolider
- neuroleptika
- SSRI
- tricykliska antidepressiva (amitryptilin)
- venlafaxin
- proteinkinashämmare.
Man bör beakta individuella riskfaktorer och samtidig användning av flera QT-förlängande läkemedel.
Genom påverkan på olika mekanismer i retledningssystemet kan ett flertal läkemedel ge upphov till olika typer av rytmrubbningar.
Ökad mortalitet genom proarrytmisk effekt har under årens lopp visats för flera antiarrytmika.
Kvinnor som använder kombinerad hormonell antikonception har en högre risk för venös tromboembolism (VTE) än kvinnor som använder andra preventivmetoder.
P-piller som innehåller drospirenon medför också en ökad risk för VTE, jämfört med p-piller som innehåller 2:a generationens gestagener.
Även neuroleptika, lenalidomid och talidomid ger ökad risk för att insjukna i VTE. Mer information finns i kapitel Venös tromboembolism.