Endokrina organ och metabolism

Hyponatremi är en vanligt förekommande elektrolytrubbning. Tillståndet definieras oftast som ett P/S‍-‍natrium på < 135 mmol/l.

Statistik från ett sjukhusmaterial visade  att patienter över 65 års ålder med natrium < 130 mmol/l hade en fördubblad risk att avlida under sjukhusvistelsen, jämfört med normonatremiska patienter 

.

Riskfaktorer för hyponatremi

Riskfaktorer för att utveckla hyponatremi anses vara:

• kvinnligt kön
• hög ålder
• tidigare hyponatremi
• samtidig behandling med annat läkemedel som kan orsaka hyponatremi, till exempel tiaziddiuretika.

Symtom vid hyponatremi

Tillståndet kan vara potentiellt livshotande, men symtomen beror främst på hur snabbt hyponatremin utvecklats.  Hyponatremi delas ofta in i akut (< 48 timmar) eller kronisk (> 48 timmar).

Patienter med akut hyponatremi har ofta mer uttalade symtom, medan patienter med kronisk hyponatremi har lindrigare symtom. Symtomen vid mild hyponatremi är ofta vaga och ospecifika, som yrsel, kognitiva störningar och trötthet.

Orsaker till hyponatremi

Hyponatremi kan ha flera olika orsaker. Orsakerna delas traditionellt in efter patientens vätskestatus och relationen mellan kroppsvatten och natrium.

En av de vanligaste orsakerna till euvolem hyponatremi är SIADH.

Rubbningen beror på för hög insöndring av ADH i relation till plasmaosmolaliteten. Det kan uppstå till exempel vid cancersjukdom med ektopisk ADH‍-‍produktion eller orsakas av läkemedel.

Läkemedel som ofta orsakar SIADH är:

• antidepressiva (både SSRI samt tricykliska)
• antiepileptika (karbamazepin, valproat)
• neuroleptika (haloperidol)
• cytostatika (cisplatin, cyklofosfamid, vinkristin).

Efter en långvarig behandling med systemiska glukokortikoider ses en hämning av binjurebarken via hypofys-binjureaxeln. Detta medför en risk för utlösande av akut binjurebarksinsufficines likt Addison-kris.

Risken för utlösande av akut binjurebarksinsufficiens finns vid:

• abrupt utsättande av behandlingen
• eller vid alltför låg dos i samband med allvarliga stressituationer. 

Exempel på allvarliga stressituationer kan vara infektioner med feber samt i samband med operationer, då man behöver öka dosen av glukokortikoiden.

Immunologiskt verkande läkemedel kan ge hypofysit. Då dessa läkemedel används alltmer har sjukvården sett ett ökande antal fall av biverkningen.

Ett exempel är ipilimumab som är en monoklonal antikropp, där de kliniska studierna funnit att upp emot 10 % av patienterna utvecklade hypofysit 

. Underfunktionen involverade enbart anteriora hypofysen. De flesta av patienterna behövde substitution med glukokortikoid samt tyreoideahormon.

Äldre neuroleptika kan via hämning av dopaminerga receptorer i hypofysen ge upphov till hyperprolaktinemi. Detta kan i sin tur leda till:

• menstruationsrubbningar
• gynekomasti
• nedsatt fertilitet
• galaktorré. 

Andra läkemedel som kan ge upphov till hyperprolaktinemi är bland annat:

• metoklopramid
• östrogen
• SSRI
• aripiprazol
• amiodaron
• verapamil.

Följande substanser hör till gruppen läkemedel som kan orsaka tyreoiditer:

• amiodaron
• litium
• interferon alfa. 

Tyreoiditer kan ofta efterföljas av hypotyreos. Monoklonala antikroppar  kan ge upphov till immunrelaterade biverkningar med både hypo- och hypertyreos.

Exempel på monoklonala antikroppar som kan ge upphov immunrelaterade biverkningar:

• alemtuzumab
• ipililumab
• nivolumab. 

I kliniska prövningar med alemtuzumab har man sett olika tyreoideastörningar hos upp till 1/3 av patienterna 

.

Viktuppgång vid behandling med neuroleptika är ett problem. Viktuppgången är en tidig parameter som ökar risken för att utveckla typ 2‍-‍diabetes och hjärt-kärlkomplikationer.

Tydligast anses denna biverkning vara för olanzapin. Förskrivare bör informera patienten om möjlig viktuppgång och ge råd om kost och fysisk aktivitet.

Om viktuppgången sker i början av behandlingen, bör patienten följas extra noga. Andra läkemedel som kan ge viktuppgång är exempelvis:

• litium
• valproat.

Förhöjning av p‍-‍glukos kan hänga samman med den viktuppgång som kan ses vid behandling med neuroleptika.  

Behandling med antipsykotika kan öka risken för diabetes, utan relation till viktuppgång. Sjukvården bör därför följa fasteglukos.

För flera antipsykotiska läkemedel finns dock enstaka fall beskrivna där patienter fått en hastigt utvecklad diabetes tidigt efter insättande av behandlingen. Man har också sett enstaka fall där patienter insjuknat i akuta diabeteskomplikationer till exempel hyperglykemiskt hyperosmolärt syndrom.

Även andra läkemedel kan ge upphov till hyperglykemi samt typ 2‍-‍diabetes. Exempel på sådana läkemedel är:

• glukokortikoider
• tiaziddiuretika
• mTOR‍-‍hämmare
• ceritinib.

Vid behandling med nivolumab och pembrolizumab har även typ 1‍-‍diabetes noterats.

Hyperlipidemi kan orsakas av några olika läkemedel, exempelvis:

• neuroleptika (klozapin, olanzapin, paliperidon, quetiapin, risperidon, zuklopentixol)
• kalcineurinhämmare
• mTOR‍-‍hämmare.

Låg blodsockernivå kan ses som följd av interaktion mellan olika läkemedel och antidiabetika.

Hypoglykemi har setts vid behandling med antibiotika som:

• fluorokinoloner
• tigecyklin
• klaritromycin.

Hypoglykemi har också noterats vid behandling med antimykotikum som vorikonazol och posakonazol, även om interaktion mellan sulfonureider inte har studerats.

Behandling av hepatit C‍-‍virus med direktverkande antivirala medel ger en förbättrad blodsockerkontroll, vilket kan leda till symptomatisk hypoglykemi efter att behandling inletts med till exempel:

• sofosbuvir
• velpatasvir
• ombitasvir
• paritaprevir.

De vanligaste rapporterade sexuella biverkningarna är:

• erektil dysfunktion
• minskad libido. 

De läkemedelsgrupper som oftast anges som orsak till dessa besvär är:

• antidepressiva
• blodtryckssänkande
• 5‍-‍alfareduktas­hämmare
• GnRH‍-‍antagonister som används vid behandling mot prostatacancer.