Utredning
Utredning av ångestsymtom sker nästan helt och hållet inom primärvården och syftar till att ställa rätt diagnos. Det är även viktigt att beakta andra tillstånd, där ångest som symtom förekommer. Utredning och diagnostik genomförs av psykolog och läkare.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer från 2021 rekommenderar inte generell screening, för att upptäcka fler patienter med obehandlade ångestsyndrom
(7) (8).
Screening ger alltför många falskt positiva utfall och har inte visat sig påverka behandlingsresultatet. Däremot bedöms det som ytterst angeläget att snabbt få tillgång till en första bedömning och uppföljning, det vill säga att primärvården tillhandahåller både hög tillgänglighet och god kontinuitet under hela sjukdomsförloppet
(8).
Patientcentrerad konsultation
Vid diagnostik är kommunikationen med patienten utgångspunkten. Den patientcentrerade konsultationen är huvudverktyget i diagnostiken, och används för att förstå personens sjukdomsupplevelse utifrån personens eget perspektiv. Beakta att patienter ofta uppfattar oro, fobier och tvång som pinsamma, barnsliga och löjliga. Omgivningen kan också ha bekräftat dessa uppfattningar. Därför kan patienten dra sig för att berätta om sina besvär.
Ofta framkommer besvären först om man ställer riktade frågor. Det är då viktigt att visa att man tar patienten på allvar och är beredd att erbjuda hjälp. Symtomskalor och diagnostiska intervjuer som Mini International Neuropsychiatric Interview (MINI) är komplement, men det finns inget vetenskapligt stöd för att de förbättrar diagnostiken
(8). Diagnostiska instrument kan vara värdefulla för att kartlägga samsjuklighet. Det är särskilt viktigt att beakta förekomst av andra vanliga tillstånd som depression och substansbruksyndrom.
Ångest är ett ospecifikt symtom
Ångest är ett ospecifikt symtom som ofta föreligger vid depression och som får patienten att söka vård. Ångestsyndrom är i sig en riskfaktor för att utveckla depression. Ångest förekommer vid abstinens från de flesta droger och substansbruk inleds ibland som självmedicinering mot ångest. Bakomliggande ångestsyndrom kan också misstänkas när patienten ofta söker på grund av oro för sjukdom. Statistiska samband finns mellan ångestsyndrom och sjukfrånvaro på grund av somatisk sjukdom. Sjukfrånvaro kan vara ett sätt att undvika de situationer som ger ångest.
Ångest som symtom vid kroppsliga sjukdomar
Somatisk anamnes och bedömning bör alltid ske vid ångest, oavsett patientens ålder. Ångest är ett ospecifikt symtom och kan uppstå som reaktion på såväl akut som kronisk sjukdom, exempelvis vid:
- hjärtsvikt
- ischemisk hjärtsjukdom
- kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL)
- astma
- lungemboli
- diabetes
- anemi
- tyreotoxikos.
Överbehandling med tyroideahormon och beta-stimulerare, högt koffeinintag, liksom behandling med kortikosteroider, kan också ge ångest och andra psykiatriska symtom.
Hos patienter med känd ångestproblematik finns också en risk att missta nytillkomna symtom på somatisk sjukdom för de redan kända besvären.
Ångest hos äldre
Fobier och paniksyndrom blir ovanligare med stigande ålder, särskilt efter 65 års ålder. Undantaget är fobi att falla, som kan uppstå som reaktion på tidigare fall eller vid exempelvis yrsel. Generaliserat ångestsyndrom är det vanligaste ångestsyndromet hos äldre.
Nytillkommen eller förvärrad ångest hos äldre bör alltid föranleda misstanke om såväl depression som begynnande kognitiv sjukdom (demens). Ibland förekommer ångest i bilden av långvarig konsumtion av bensodiazepiner (”lågdosberoende”). Många äldre har somatiska sjukdomar och läkemedel som kan bidra till ångest, vilket gör utredningen komplex.