Faktorer som påverkar miljörisken hos ett läkemedel
Läkemedlets miljöegenskaper påverkar hur länge ett läkemedel finns kvar i miljön. Miljöegenskaperna påverkar också om läkemedlet är skadligt för organismer i den omgivande miljön.
I samband med godkännande av läkemedel bedömer läkemedelsmyndigheter ett antal egenskaper hos den aktiva substansen i läkemedlet.
Persistens är en egenskap som beskriver substansens förmåga att motstå nedbrytning. Persistenta ämnen har lång halveringstid och kan finnas kvar länge i miljön då de inte bryts ned så lätt.
Bioackumulerbarhet är en egenskap som beskriver substansens förmåga att ansamlas i organismer. Bioackumulerbara substanser är ofta fettlösliga.
Toxicitet är ett mått på skadligheten av ett ämne på en levande organism.
Klassificeringen persistent, bioackumulerbar och toxisk (PBT)
Substanser som är potenta avseende samtliga tre egenskaper, persistens, bioackumulerbarhet och toxicitet, klassas i europeisk lagstiftning som PBT-substanser. PBT är en av de mer allvarliga miljöklassificeringarna som finns för ämnen. Relativt få läkemedel är dock potenta för alla tre egenskaperna.
Ytterligare en miljöriskklassificering i EU?
Det pågår för närvarande utredningar i EU
(33)om att införa ytterligare en europeisk miljöriskklassificering som skulle vara av samma dignitet som PBT. Denna eventuellt nya miljöriskklassificering Persistent, mobil och toxisk (PMT) skulle omfatta toxiska substanser som är mer vattenlösliga och stabila i vatten (ytvatten och grundvatten). Om EU inför denna klassificering skulle den troligtvis omfatta ett större antal läkemedel.
Mängd läkemedel som når miljön
Hur mycket läkemedel som når miljön under ett läkemedels livscykel beror bland annat på:
- hur den aktiva substansen och läkemedlet produceras
- hur mycket som tillverkas och används
- hur lätt det bryts ned i kroppen och i miljön
- hur lätt det är att rena bort aktiva substanser som ingår i läkemedel ur avloppsvatten
- hur överblivna och för gamla läkemedel tas om hand.