Därför kan läkemedel vara ett miljöproblem
Aktiva läkemedelssubstanser når miljön. Där kan substanserna ha oönskade effekter på organismer.
Läkemedel omfattar ett brett spektrum av substanser. De är utformade för att påverka olika processer i kroppen eller i sjukdomsframkallande organismer som bakterier och svampar. Farmakologiskt karaktäriseras de av sin förmåga att stimulera, undertrycka eller ersätta fysiologiska funktioner i ett biologiskt system, ofta via bindning till receptorer eller enzymer.
För humanläkemedel, som till stor grad når miljön via avlopp och reningsverk, är det främst vattenlevande organismer som exponeras. Utveckling av antimikrobiell resistens är också ett problem.
Många biologiska system är evolutionärt bevarade, vilket innebär att målmolekyler för läkemedel i människa återfinns även hos andra arter. Det gäller särskilt andra ryggradsdjur, exempelvis fiskar och groddjur. Därför har läkemedelssubstanser utvecklade för humant bruk ofta effekter i andra arter. Exponeringsnivåerna avgör hur stora effekterna blir
(7).
I vissa fall kan effekterna vara mer uttalade eller oväntade. Det kan bero på fysiologiska skillnader, inklusive skillnader i farmakokinetik och/eller farmakodynamik mellan arter
(8). Det kan också vara ett resultat av att vilda djur kan exponeras för läkemedelssubstanser i vattenmiljön under hela sin livstid inklusive under den tidiga, känsliga utvecklingsperioden.
Antimikrobiella läkemedel kan leda till resistens
Antimikrobiella läkemedel är avsedda att påverka mikroorganismer i vår kropp. Användning av sådana läkemedel kan leda till resistensutveckling hos mikroorganismer såväl i den behandlade individen som i miljön. Den mest kända gruppen i detta sammanhang är antibiotika (anti-bakteriella läkemedel) men antimikrobiella läkemedel innefattar även antimykotikum och antiviraler.
När mikroorganismer utvecklar resistens mot antimikrobiella läkemedel minskar möjligheterna att effektivt behandla infektionssjukdomar med de läkemedel vi har tillgängliga.
Vattenlevande organismer extra utsatta
Läkemedel kan förekomma i både markmiljöer och vattenmiljöer, varav den senare är den miljö som är mest utsatt. Därför inriktar sig huvuddelen av forskningen kring läkemedels miljöpåverkan på vattenmiljön. Regulatoriska studier av läkemedels potentiella miljörisker riktar också in sig på vattenlevande organismer.
Många vattenlevande organismer fyller sitt behov av syre genom ett direktupptag från vatten. Så är det exempelvis för fiskar, grodyngel och musslor. Deras andningsorgan är utformade för att effektivt underlätta flödet av molekyler, till exempel syre, från det omgivande vattnet till blodet. Risken finns därför att de via andningsorganen tar upp även andra molekyler, såsom läkemedel. Vattenandande organismer löper därför en mycket större risk att exponeras för läkemedelsrester via vatten än djur som exponeras genom att de dricker vatten.
Organismer som lever hela eller delar av sitt liv i, eller i nära anslutning till, vattendrag kan ansamla vissa läkemedel. Det gäller till exempel fiskar och insekter som är beroende av vattendrag. Koncentrationerna av läkemedel i dessa djur kan väsentligt överskrida dem som man hittar i vatten. Det leder till att också organismer som livnär sig på fiskar och vissa insekter indirekt blir exponerade
(9) (10).
Fettlösliga substanser mer problematiska
Vattenlösliga substanser i läkemedel är ofta mindre problematiska än fettlösliga ämnen. Fettlösliga ämnen ansamlas generellt i högre utsträckning i organismer än vad vattenlösliga ämnen gör, så ur miljösynpunkt är vattenlösliga substanser i läkemedel att föredra.
En del substanser ansamlas emellertid mycket mer än vad man skulle kunna förvänta sig enbart baserat på deras fettlöslighet. Ett sådant exempel är ansamling i fisk av levonorgestrel som är ett gestagen som finns i flera vanliga antikonceptionsmedel
(11). Sannolikt beror detta på att det finns speciella proteiner i fiskens blod som binder upp läkemedlet och hindrar det från att utsöndras.