Bakgrund

Redan i gestationsvecka 23‍-‍25 finns ett utvecklat men omoget smärtsinne. Från vecka 23 ses ett hormonellt svar på nociceptivt stimuli och från vecka 25 kan fysiologiska svar påvisas. I denna ålder uppträder också en ökning av blodflödet i sensoriska delar av hjärnan vid nociceptivt stimuli. Smärtreceptorer och nervfibrer utvecklas tidigt i graviditeten men fibrerna är tunna och delvis omyeliniserade. Ungefär från vecka 30 är smärtfibrerna helt myeliniserade.

Mindre barn har ett känsligare smärtsystem jämfört med vuxna. Barn har lägre smärttrösklar och kraftigare och mer ihållande nervsignalering jämfört med vuxna individer. Vid födseln är kroppens descenderande inhibitoriska bansystem inte heller utvecklat. Sammantaget är barn mer känsliga för smärtstimulering.

Smärt­känslighet

Smärta tidigt i livet verkar kunna ge långvarig påverkan på smärtsinnet, både som ökad och minskad smärtkänslighet. Smärtminne finns både i form av ett fysiologiskt och ett affektivt minne.

Barn som är födda prematurt kan visa mindre smärtkänslighet senare i livet. Barn som fötts efter en fullgången graviditet och som upplever smärta tidigt i livet kan visa ökad smärtkänslighet vid senare smärtsamma ingrepp, exempelvis vid vaccinering. Hos små barn verkar det även som att obehandlad smärta kan medföra celldöd via excitotoxicitet i delar av hjärnan 

(1)

.

Smärtsamma ingrepp på barn kan medföra problem vid efterkommande sjukvårdsbesök och även medföra långvarig sjukvårdsrädsla. Otillräckligt behandlad smärta i samband med sjukvård och tiden därefter kan också medföra beteendeproblem efter vårdtillfället 

(2)

 i form av:

• sömnsvårigheter
• mardrömmar
• ätstörning
• separationsproblem.

Trots en förbättrad kunskap om smärta hos barn är behandlingen fortsatt eftersatt. Smärttillstånd underskattas och analgetika används inte på ett optimalt sätt. Att optimera omhändertagandet och minimera smärtupplevelsen vid procedurer, efter trauma och sjukdomstillstånd behöver prioriteras 

(3) (4) (5)

.