Ätstörningar och idrott

Idrott kan vara både förebyggande och utgöra en riskfaktor för att utveckla ätstörning, beroende på bland annat kön, typ av sport och psykologiska faktorer. Risken för att utveckla ätstörningssymtom eller en ätstörningsdiagnos är störst i estetiska sporter och individuella idrottsgrenar, där hård träning och låg eller specifik vikt är betydelsefulla för att uppnå goda idrottsresultat. Exempel på den typen av idrottsgrenar är:

• orientering
• längdskidåkning
• balett
• gymnastik
• konståkning.

Symtom som intensiva ätstörningstankar, övervärdering av smalhet eller försämring i idrottsprestationer på grund av otillräckligt energiintag kan tyda på ätstörning. Tränare och idrottsledare har en nyckelroll i att förebygga och identifiera ätstörningar hos unga idrottare.

Många unga idrottare får inte i sig tillräckligt med näring i förhållande till den hårda träningen. Detta kallas ”relativ energibrist” och kan leda till somatiska komplikationer hos både män och kvinnor i idrotten. Begrepp som ”idrottsanorexi” och ”den kvinnliga triaden” har använts för att beskriva kombinationen av otillräckligt matintag, amenorré och osteopeni hos kvinnliga idrottare.