Högkostnads­skyddet

Högkostnadsskyddet ger förmånsberättigade personer en stegvis kostnadsreducering under en tolvmånadersperiod, vid inköp av receptbelagda läkemedel och andra förmånsberättigade varor. 

När maxtaket nåtts erhålls ett så kallat frikort. Patienten behöver då inte betala egenavgiften för återstående del av tolvmånadersperioden. Nivån på högkostnadsskyddet utgörs av en andel av gällande prisbasbelopp 

(1)

.

Högkostnads­databasen

Högkostnadsdatabasen är ett register med uppgifter om hur mycket varje enskild person har betalat för receptbelagda läkemedel inom högkostnadsskyddet. Det är obligatoriskt för patienten att vara ansluten till högkostnadsdatabasen.

E-hälsomyndigheten ansvarar för högkostnadsdatabasen och samtliga apotek i Sverige är anslutna till den. Mer information om detta finns på E‍-‍hälsomyndighetens webbplats.

Delbetalning

Ett öppenvårdsapotek ska på begäran från patienten erbjuda delbetalning av läkemedel och varor som omfattas av lagen om läkemedelsförmåner m.m.. Öppenvårdsapoteket behöver göra detta enligt 2 kap. 6 § lagen (2009:366) om handel med läkemedel 

(4)

.

90-dagars- och två tredjedels­reglerna

Det finns begränsningar i hur stor mängd läkemedel och förbrukningsartiklar som patienten får hämta ut inom högkostnadsskyddet vid ett tillfälle. Dessa begränsningar brukar benämnas 90‍-‍dagars- och två tredjedelsreglerna.  

90-dagarsregeln

Endast läkemedel och förbrukningsartiklar inom läkemedelsförmånerna, som avser det beräknade behovet för maximalt 90 dagar, eller närmast större förpackning, får expedieras på apotek. Denna regel kallas för 90-dagars regeln.

Födelsekontrollerande läkemedel, till exempel p-piller och p-sprutor, omfattas inte av 90‍-‍dagarsregeln.

Om syftet är ekonomiskt och inte medicinskt får en förskrivare inte skriva ut läkemedel på nytt, så länge den tidigare förskrivningen fortfarande är giltig 

(3)

.

Två tredjedelsregeln

En förskrivning får expedieras med förmån på nytt först då minst två tredjedelar av den tid gått som den tidigare expedierade mängden läkemedel eller förbrukningsartiklar är avsedd att tillgodose. Detta gäller oavsett från vilket av flera jämförbara recept som det senaste uttaget gjordes ifrån. Denna regel kallas för två tredjedelsregeln 

(3)

.

Om tiden för angivet expedieringsintervall på receptet inte har passerat, utgör det alltid ett expedieringshinder. Ett expedieringsintervall gäller därmed överordnat två tredjedelsregeln. 

Begränsningarna ska tillämpas och läsas tillsammans

90-dagars- och två tredjedelsreglerna ska tillämpas och läsas tillsammans. Detta innebär att patientens samtliga utgångna och gällande recept ska beaktas vid varje expediering.

Farmaceuten får endast göra undantag från 90-dagars- samt två tredjedelsreglerna om det finns särskilda skäl. Sådana särskilda skäl ska gälla kundens medicinska behov och inte den ekonomiska situationen.

Det är alltså inte ett giltigt skäl att exempelvis det år som kostnadsberäkningen baseras på hinner ta slut innan nästa uttag kan göras. Giltigt undantag är i stället exempelvis om kunden kan visa att en längre resa ska göras och att en större mängd läkemedel behövs för att kunna genomföra behandlingen under restiden. 

Övriga förmåner

1. Utöver högkostnadsskyddet gäller att läkemedel inom förmånerna är kostnadsfria för förmånsberättigade barn under 18 år.

2. Födelsekontrollerande läkemedel inom förmånerna är kostnadsfria för förmånsberättigade personer under 21 år 

   (1)

   . 

3. Den som är under 16 år har rätt till reducering av kostnader för inköp av livsmedel för särskilda näringsändamål. Förskrivningen ska göras av läkare med viss specialistkompetens. Förskrivningen får dessutom, för varje expedition, avse högst den mängd livsmedel som motsvarar det behov patienten beräknas ha under 90 dagar. Patienten betalar 120 kronor per uttag 

   (1) (3)

   . Detta innebär att det inte är någon kostnadsreducering för vuxna. Däremot förekommer det att regionerna subventionerar livsmedel för vuxna, för speciella medicinska ändamål. 

4. Insuliner ingår i regel i förmånerna, men regionerna har åtagit sig att betala egenavgifter för insulin, vilket innebär att det är kostnadsfritt för patienterna 

   (5)

   .

Förmåner utöver lagen om läkemedels­förmåner m.m.

Enstaka individer kan ha ett medicinskt behov av ett läkemedel som inte är subventionerat enligt lagen om läkemedelsförmåner m.m. Därför har staten (regeringen) och Sveriges kommuner och regioner upprättat ett särskilt avtal från 2008.

Enligt avtalet ska regioner kunna subventionera läkemedel som inte ingår i läkemedelsförmånerna. Det gäller enskilda patienter som uppfyller följande två kriterier:

1. Patienten har synnerligen angelägna medicinska behov av läkemedlet.
2. Alternativ till behandling saknas.

Detta gäller endast om användningen är kostnadseffektiv 

(6)

. 

Det är den behandlande läkaren som gör bedömningen och som tar initiativ till detta, i enlighet med den enskilda regionens anvisningar. Mer information om vad som gäller i de olika regionerna finns på E‍-‍hälsomyndighetens webbplats.

Läkemedel som förskrivs i enlighet med 7 kap. 1 § smittskyddslagen (2004:168) är kostnadsfria för patienterna 

(7)

.  

Migrationsverket subventionerar läkemedel med mera till asylsökande enligt särskilda regler. Mer information om detta finns på Migrationsverkets webbplats.