Smärta

Många patienter med palliativa vårdbehov har smärtor. Inte alla nämner att de har ont. Det är viktigt att fråga: ”Är du smärtfri? Just nu? De senaste dygnen?” Endast om dessa frågor besvaras jakande kan man avstå ifrån ytterligare smärtanalys. Det totala smärtlidandet (total pain) har oftast flera komponenter i form av fysiska, psykiska, sociala och existentiella bidragande mekanismer. Först efter smärtanalys kan man behandla de inblandade komponenterna på ett sätt som möjliggör optimal smärtlindring. Principerna här gäller för smärta kopplad till allvarlig kroppslig sjukdom. I andra fall måste man ofta lägga upp smärtbehandlingen på annat sätt.

Se vidare kapitlet Smärta hos vuxna.

Smärtanalys

Innan man behandlar smärta är det nödvändigt att göra en smärtanalys. Smärtanalysen bör innehålla uppgifter om smärtans karaktär, duration och en detaljerad beskrivning av smärtans lokalisation. Hur har patienten reagerat på tidigare behandlingsförsök? Det kan vara bra att använda särskilda blanketter där patienten kan rita på en bild var smärtan finns, till exempel en smärtteckning eller BPI (brief pain inventory) 

.

Registrering av smärtans intensitet sker med hjälp av numerisk skala för smärtskattning (NRS), en 11‍-‍gradig skala som kan beskrivas som en termometer från 0 till 10 där noll betyder ingen smärta och 10 värsta tänkbara smärta. Läkaren har huvudansvaret för smärtanalysen, men kan få värdefull information från övriga teammedlemmar, till exempel i vilka situationer smärtan blir värre, smärtans intensitet och vad som lindrar.

Utifrån om det är nociceptiva, neuropatiska, psykologiska, sociala och/eller existentiella mekanismer som förklarar smärtan, skräddarsyr man smärtlindringen med den individuella patientens situation i beaktande. Teammedlemmarna hjälps sedan åt att utvärdera effekterna av insatt behandling, vilket blir grunden för ytterligare justeringar.

Smärt­behandling

Smärtanalysen visar ofta att det finns flera olika inblandade mekanismer som förklarar patientens smärta. Behandlingen bör därför vara mångsidig. Den ska inte bara minska smärtupplevelsen utan även syfta till att förebygga smärta bland annat genom optimal omvårdnad. Rätt teknik vid förflyttningar, adekvat säng, rullstol och tekniska hjälpmedel kan ofta betyda mer än läkemedel för att förebygga smärta. Hudstimulering påverkar spinala smärtimpulser genom ökat impulsflöde i beröringsnerver och det är något som man bör prova i omvårdnaden.

Psykologiska aspekter är viktiga och smärtupplevelsen vid nociceptiv smärta kan minska med psykologiska metoder, trygga relationer på och utanför sjukhuset och en god vårdorganisation. Patienten ska alltid få information om smärtanalysens resultat och i möjligaste mån vara delaktig i behandlingen. Detta förutsätter kunskap om smärtfysiologi och möjliga behandlingsmetoder. Även svårt sjuka människor kan lära sig och ta emot sådan information.

Det första målet för behandlingen bör vara smärtfrihet i vila, vilket är ett mål som man kan uppnå för de allra flesta. Smärtfrihet vid förflyttning och belastning är inte lika lätt att nå. Patienten behöver därför få hjälp att sätta upp realistiska mål och delmål.