Ospecifika ländryggsbesvär
Ospecifika ländryggsbesvär är vanligt i befolkningen och avser de besvär från ländryggen som inte har någon känd diagnostiserbar anatomisk orsak. Cirka nittio procent av patienterna med akuta ryggbesvär uppskattas ha så kallade ospecifika besvär. Uppskattningsvis har cirka sjuttio procent av alla patienter med kvarstående ryggbesvär efter 3 månader (så kallade kroniska ryggbesvär) ospecifika ryggbesvär.
Ländryggsbesvär definieras som smärta, muskelspänning eller stelhet, lokaliserad någonstans i området mellan de nedersta revbenen och de nedre glutealvecken, med eller utan smärta eller smärtutstrålning i ett eller båda benen. Ryggproblem som varat kortare tid än 6 veckor benämns akuta ländryggsbesvär, subakuta när de pågått mellan 6 och 12 veckor och kroniska när de pågått längre än 12 veckor.
80 % av vuxna individer i den resursrika delen av världen beräknas någon gång under livet ha eller ha haft ländryggsbesvär. Mellan 15 och 45 % av individerna anger att de har ryggbesvär vid frågetillfället. Omkring 75 % av dem som haft akuta ryggbesvär uppges få ett recidiv.
Även om akuta ländryggbesvär vanligen går över av sig själva utvecklar 2–7 % av patienterna långdragna (kroniska) besvär. Av dessa patienter uppger omkring en tredjedel måttligt svår kvarstående smärta, medan drygt en tiondel rapporterar svår smärta även ett år efter debuten av de akuta besvären
(2).
Orsaker till ryggbesvär
Akuta, ospecifika, ryggbesvär förekommer såväl hos dem med fysiskt krävande arbeten såväl hos dem med tjänstemannayrken. Flera kunskapssammanställningar visar att rökning, i första hand bland yngre individer, är förenad med en ökad prevalens av ryggbesvär. När det gäller övervikt har det framkommit att varje viktökning om 5 kg ger en ökning av prevalensen. Trots dagens kunskap och succesivt allt bättre diagnostiska hjälpmedel är den patoanatomiska eller patofysiologiska förklaringen till akuta ospecifika ryggbesvär inte klarlagd.
Det är troligt att akuta ospecifika besvär orsakas av någon typ av vävnadsskada eller retning som uppstår i de vävnader som utgör ett rörelsesegment i ryggen (två angränsande kotor, intervertebrallederna och disken) eller omgivande vävnad såsom muskler. Skadan eller retningen är dock så liten eller av sådan karaktär att den inte går att visualisera med befintliga bildundersökningsmetoder.
Smärtmekanismer
En mycket viktig förklaring till de behandlingsråd som behandlande läkare ger till patienter med akuta ospecifika ryggbesvär är att den smärtutlösande skadan eller retningen är så begränsad att man inte kan uppfatta den med befintlig teknik.
Nociceptiva stimuli i någon av ryggens vävnader tycks kunna utlösa en reflektorisk muskelkontraktion i angränsande ryggmuskler, en kontraktion sannolikt jämförbar med det muskelförsvar som ses i buken exempelvis vid blindtarmsinflammation. Muskelkontraktionen kan ibland observeras som tillfällig skolios, smärtskolios, medan en ökad muskeltonus vid långvariga tillstånd kan noteras som en utplanad ländryggslordos.
Vid undersökning med hjälp av elektromyografi (EMG) på personer med både akuta och långvariga besvär har en kontinuerlig tonusökning i ryggmuskulaturen kunnat ses, medan ryggfriska individer får tonusökning vid rörelser.
Experimentella studier har visat att rörelser kan bryta den reflektoriskt genererade muskelkontraktionen
(3). Rådet till den akuta ryggpatienten blir att, trots smärta och så snart som möjligt, försöka återgå till så normal fysisk aktivitetsnivå som möjligt
(4).
Psykosociala faktorer
Olika sociala och personliga faktorer påverkar upplevelsen av smärta och kan bidra till utvecklingen av långdragna smärttillstånd. Övergången från akuta/subakuta till långdragna kroniska ryggbesvär har också i många sammanhang samband med olika psykosociala faktorer såsom låg arbetstillfredsställelse och lågt socialt stöd på arbetsplatsen
(5). Studier visar också att ryggbesvär har större risk att bli kroniska vid förekomst av faktorer som oro, depression och somatisering
(6).