Sömngång, enures och nattskräck

Sömngång eller somnambulism är en mildare variant av nattskräck, vilka bägge uppstår genom ett ofullständigt uppvaknande från djupare sömn: Bägge tillstånd uppträder alltså ofta i början av natten då individen befinner sig i djupsömn (stadium N3). I vissa av dessa fall uppvisar personen en hjärnaktivitet som påminner om den som ses vid drömmar. Vid en stor del av episoder av sömngång förekommer en senare viss medveten hågkomst kopplat till det inträffade, men detta är mer ovanligt vid nattskräck, och relativt ovanligt hos barn 

(148) (149)

.

Ofta förväxlar man nattskräck med mardrömmar. Mardrömmar framkallar som regel betydligt mindre ångest, rörelser och autonom aktivitet.

Både sömngång och nattskräck förekommer oftare hos barn än hos vuxna. Förekomsten hos barn är kring femton procent jämfört med ungefär en procent hos vuxna. Förekomsten av nattskräck bland barn är som högst vid 18 månaders ålder då det förekommer hos ungefär 34 % av barnen 

(150)

.

Runt en tredjedel av de barn som har nattskräck utvecklar senare sömngång. 76 % av de barn som går i sömnen uppvisar inte längre tillståndet efter tonåren 

(151)

. Närmare 93 procent av de barn som har nattskräck uppvisar inte längre tillståndet som vuxna. Nattskräck är dubbelt så vanligt hos barn där bägge föräldrar har anamnes på sömngång. Enures har som regel växt bort vid 13 års ålder. Att utveckla sömngång i vuxen ålder förekommer, men hos de flesta vuxna med sömngång är det ett tillstånd som man har levt med ända sedan barndomen. 

(152)

. Förekomsten av somnambulism ligger enligt studier på cirka 2‍–‍4 procent hos vuxna, men det är endast mindre än en procent av befolkningen som uppger att de går i sömnen så ofta som varje vecka.

Sömnbrist, stress och störande stimuli i sovmiljön (inklusive ljud och husdjur) kan öka risken för sömngång och nattskräck. Även koffein och alkohol kan öka risken för sömngång och nattskräck, vilket också nyinsättning och kronisk behandling med bensodiazepiner kan göra 

(153)

. En individ med nattskräck upplever extrem skräck och panik men vaknar inte fullständigt. Liksom vid sömngång kan personen gå runt men uppvisar som regel mer påtagliga rörelser och kan bli aggressiv om man försöker stoppa personen. Det sker ofta en aktivering av det autonoma nervsystemet vid nattskräck med exempelvis takykardi, blekhet och svettningar. Patienten är svår att väcka och kan sova sig igenom skador. Om det finns en osäkerher vid diagnostisering kan polysomnografi fastställa diagnos 

(154)

. 

Behandling

Sömngång är oftast benignt men för att undvika skador vid eventuella episoder kan det vara bra att göra hemmet säkert för sömngång. Den bästa behandlingsmetoden är annars förbättrad sömnhygien. Det kan vara lämpligt att försöka ta bort faktorer i hemmet som kan störa djupsömnen och därmed trigga episoder, såsom störande ljud 

(155)

. 

Om frekvent somnambulism och nattskräck föreligger kan man använda schemalagd väckning, runt 15‍–‍20 minuter innan den tid då sömngång brukar inträffa. Väckning av en person under en episod riskerar i stället att leda till rädsla och kan orsaka våldsamma beteenden.

Farmakologisk behandling kan vara indicerad om patienten riskerar utföra farliga eller socialt olämpliga beteenden. Detta bör ske i samråd med specialist då läkemedelsanvändningen är off label. Mer välgjorda studier saknas, men för vuxna med sömngång eller nattskräck går det exempelvis att pröva melatonin, SSRI-‍läkemedlet paroxetin, eller benzodiazepiner 

(156)

. Fallrapporter indikerar att en möjligen effektiv läkemedelsbehandling av barn med nattskräck är klonazepam, melatonin och serotonin-prekursorn 5‍-‍hydroxytryptophan 

(157)

.