Utsättning av läkemedel
Icke-beroendeframkallande läkemedel kan sättas ut direkt medan beroendeframkallande läkemedel kan kräva en långsam utsättning. Icke-farmakologiska metoder kan fungera som behandlingsstöd.
Tydlig konsensus saknas kring hur man konkret ska agera vid utsättning av beroendeframkallande läkemedel, vare sig det gäller i samband med behandling av sömnproblematik eller vid andra indikationer. Detta beror inte minst på att en utsättningsplanering beror på en mängd olika faktorer som:
-
Patientens motivation att sluta med läkemedlet.
-
Hur lång tid behandlingen har pågått.
-
Vilken typ av läkemedel det rör sig om.
-
Vilken halveringstid läkemedlet har.
-
Hur utsättningssituationen ser ut. I en slutenvårdssituation har man ofta genomfört en kortare nedrappningsplan för exempelvis bensodiazepiner. En snabb nedtrappning kan dock även i slutenvård vara förenad med hög återfallsrisk över tid.
För patienter med långvarigt bensodiazepinberoende med högre doser förespråkar man ofta en längre nedtrappningstid, till exempel med reduktion av dosen med 10 % per månad.
Efter längre tids användning av zopiklon och zolpidem bör utsättningen ske i ett par steg under ett par veckor
(118).
Utsättning av melatonin och andra läkemedel som inte är beroendeframkallande, som propiomazin, kan ske direkt då det inte föreligger några kända utsättningsbesvär.
Något som kan underlätta processen vid utsättning av läkemedel är om patienten samtidigt får icke-farmakologiskt behandlingsstöd. Kognitiv beteendeterapi (KBT) kan ge långsiktiga sömnförbättrande effekter, och i övrigt är det väsentligt att tydligt förmedla sömnhygieniska råd (se avsnitt Sömnhygien)
(66) (119).