Sömnfysiologi och diagnos
Sömnen består av olika sömnstadier med olika funktion och neural aktivitet. En komplett utvärdering av sömnen kräver därför polysomnografi. Åldrandet förändrar ofta sömnens tajming och struktur. Den vanligaste sömnstörningen, insomni, förekommer även ofta som del av andra sjukdomstillstånd.
Att mäta sömn
Polysomnografi är en metod för att mäta sömn och dess olika stadier. Denna metod består av:
- elektroencefalografi (EEG)
- elektrookulogram (EOG)
- elektromyogram (EMG).
Användning av polysomnografi sker som regel vid utredning av sömnapnésyndrom, narkolepsi och periodiska benrörelser. Polysomnografidata kan beräkna parametrar såsom tid till insomnandet, andelen sömn under sovperioden och den totala sovtiden. Därtill går det att beräkna antalet och längden på uppvaknanden under natten, samt tiden och andelen som patienten befinner sig i i olika sömnstadier.
Det går också att få fram en visuell presentation av den nattliga sömnen, i ett så kallat hypnogram. Denna har tid på x-axeln. Y-axeln indikerar vilket sömnstadium (eller vakenhet) som förekommer vid varje given tidpunkt under sömnregistreringen. Ett hypnogram ger därmed en uppfattning av många av de nyss nämnda parametrarna. Bland annat tid till insomnandet, som vanligtvis sker på mellan 10 och 15 minuter. Ett hypnogram visar även durationen och tajmingen av olika sömnstadier. Detta innebär även att man kan se hur individen växlar mellan olika sömnstadier. Detta sker vanligtvis i så kallade sömncykler. En sömncykel är vanligtvis mellan 90 och 110 minuter.
Sömnstadier
Sömnen består av olika sömnstadier, vilka först och främst delas in i så kallad rapid eye movement-sömn (REM-sömn) och icke-REM-sömn (NREM-sömn).
NREM-sömn omfattar tre olika sömnstadier, vilka har numreringen N1 till N3. Det sistnämnda delades tidigare in i två stadier, N3 och N4. Stadiet N3 är det djupaste sömnstadiet, med högst förekomst av de mest långsamma hjärnvågorna (så kallade deltavågor, 0,5–4 Hz). Mätning av hjärnvågorna som är avgörande för att klassificera sömnen sker med EEG.
Under REM-sömnen är frekvensen på hjärnvågorna mer lika de som ser under vakenheten. Sömnstadiet har fått sitt namn utifrån de snabba och regelbundna ögonrörelser som förekommer under delar av sömnstadiet. Dessa registreras i stället med EOG.
De olika sömnstadierna förekommer i olika andel under olika delar av sovperioden. Tidigt under natten ses en större dominans av djupsömn (N3). Denna dominans beror på att behovet av denna typ av sömn ökar ju längre en individ har varit vaken. I regel kommer andelen djupsömn öka om individen har varit vaken en längre tid före sömn. Senare under natten ser man en relativt högre andel REM-sömn. Regleringen av tajmingen för REM-sömnen sker framför allt via en endogen dygnsrytm, då tajmingen är kopplad till den nattliga perioden när dygnsrytmen i kroppstemperaturen är som lägst. Om man i stället vaknar för tidigt, kan det i stället innebära en förkortning av REM-sömnen. Detta kan i sin tur leda till att REM-sömnen förekommer tidigare under nästa period av sömn.
Sömn och åldrande
Åldrandet har stor påverkan på flera sömnparametrar
(47). Äldre människor uppvisar en högre andel vaken tid under nattsömnen. Samtidigt minskar djupsömnen med stigande ålder. Andelen av sömnperioden som individen tillbringar i sovande tillstånd brukar ha benämningen sömneffektivitet. Det sker också en kontinuerlig försämring av sömneffektiviteten med stigande ålder. En orsak är ett ökat antal nattliga uppvaknanden. Sammantaget bidrar dessa förändringar till att det i regel ofta sker en försämring av den upplevda kvalitén på sömnen med stigande ålder och att kliniskt relevanta symtom på insomni ökar med åldern
(48). Melatonin-nivåerna nattetid sjunker med stigande ålder medan nivåerna dagtid är tämligen konstanta över livsspannet (variabiliteten mellan dag och natt minskar således med åldern)
(49).