Insomni
Insomni är en vanlig sömnstörning. Det som kännetecknar insomni är svårigheter att somna eller bibehålla sömnen, för tidiga uppvaknanden på morgonen eller att uppleva en dålig sömnkvalitet. Detta kan leda till nedsatt välbefinnande och funktionsförmåga under dagen. Problemen ska ha pågått under minst en månad.
Ärftlighet har visat sig kunna förklara runt 40 % av risken för insomni
(3). Det finns därmed en avsevärd betydelse för miljö- och livsstilsfaktorer.
En mängd olika faktorer kan orsaka eller bidra till insomni, inklusive:
- Psykologiska orsaker:
- stress
- ångest
-
depression och andra psykologiska problem.
- Fysiska orsaker:
- smärta
- sjukdomar
-
läkemedel.
- Livsstilsfaktorer:
- för lite sömn
- för mycket koffein
- för mycket alkohol
-
en obalanserad kost.
- Åldrande:
-
Sömnen förändras med åldern, och många äldre människor upplever svårigheter att somna eller bibehålla sömnen.
-
- Andra sjukdomar:
- Både somatiska (exempelvis hormonstörningar) och psykiatriska tillstånd kan ge upphov till insomni.
Diagnosen insomni innefattar insomningsproblem, multipla uppvaknanden, för tidigt uppvaknande, störd funktion dagtid, och oro/upptagenhet av sömnstörningens påverkan på prestationsförmågan. Tidigare har man länge delat in insomni i två olika typer:
-
Primär insomni: En form av insomni som inte går att knyta till speciella händelser eller exponeringar i livet. Det ska heller inte finnas kopplingar till psykiska eller somatiska tillstånd
-
Sekundär insomni: En form av insomni som har en tydligare underliggande orsak. Orsaken kan vara annan sjukdom eller ett tillstånd, såsom depression eller ångest. Sekundär insomni är den vanligaste formen av insomni.
Utredning innefattar främst noggrann anamnes, där sömndagbok och frågeformulär är användbara hjälpmedel, och kan vid behov kompletteras med bland annat polysomnografi. Utredningen syftar till att klargöra sömnstörningens karaktär, orsaksfaktorer, förekomst av samsjuklighet och följdsjukdomar, samt ge underlag för lämpliga behandlingsinsatser.
Behandlingen i sig bör i första hand inriktas på icke-farmakologiska åtgärder, såsom sömnhygieniska råd och KBT-baserade tekniker. Farmakologisk behandling ska ha stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet och beroendeframkallande medel bör så långt möjligt undvikas.
Det är också viktigt att identifiera orsakerna till sömnsvårigheterna och att utveckla en behandlingsplan som passar patientens behov och förutsättningar.
Som vid alla vårdinsatser är adekvat uppföljning angeläget, där digitala inslag och frågeformulär kan underlätta praktiskt. Det är inte minst viktigt att revidera behandlingsinsatser som givit otillfredställande resultat.