Skiftarbetes­relaterad dygnsrytm­störning

Uppskattningsvis runt två till fem procent av den vuxna befolkningen har SWD 

. Förekomsten av SWD bland skiftabete har rapporterats vara i spannet 10‍–‍32 %, beroende på population och använda diagnoskriterier 

. Äldre individer har ökat risk för SWD då högre ålder innebär att kroppens dygnsrytmer är tidigarelagda. Detta medför en försämring av förmågan att sova under normal dagtid som kan behövas för återhämtning efter nattarbete.

Diagnostiken vid SWD består av en utförlig anamnes. Dagbok och aktigrafi kan vara till hjälp. Differentialdiagnoser att överväga är hypersomnier som sömnapné, eller restless legs syndrome (RLS). Det kan även röra sig om isolerad insomni som inte är orsakad av arbetsformen.

Behandling

Behandlingen vid SWD består primärt av ett individanpassat sov‍-‍vakenhetsschema 

. Detta innebär ofta en senareläggning av schemat. Syftet är att få individens dygnsrytmer att hamna i tillräcklig fas med det sov‍-‍vakenhets­schema som är lämpligt för de arbetstider som individen har. Det är också eftersträvansvärt att minska på frekvensen på skiftarbetet och arbetspassens längd. Något att överväga för nattarbetare är tajmad ljusterapi. Detta innebär att man siktar på stark ljusexponering nattetid, framför allt under första delen av nattpasset 

.

Samtidigt är det viktigt att undvika starkt ljus timmarna före och under hemgång. Ett anpassat ljus- och sovschema ska även fortsätta på lediga dagar för att förbättra sömn och alerthet, genom att minska graden av återkommande dygnsrytmförskjutningar. Melatonin före sänggåendet kan också bidra till att förbättra symtomen på SWD. Tupplurar kan också vara användbara 

. En något längre (1‍–‍2 timmar) tupplur före arbetspasset kan förbättra prestanda på jobbet. En något kortare (20‍–‍30 minuter) tupplur på arbetet kan ha en liknande effekt utan risk för initial tröghetskänsla efter tuppluren.