Utredning
Utredning av misstänkt epilepsi omfattar anamnes, kliniskt status, elektroencefalografi (EEG) och neurologisk bilddiagnostik. Differentialdiagnoser inkluderar akutsymtomatiska anfall och icke-epileptiska anfall. Primär utredning och initiering av behandling bör handläggas av neurolog eller i samarbete med neurolog. Uppföljning av behandling kan efter samråd med neurolog skötas av andra specialister och i primärvården.
- en grundlig anamnes inklusive anfallsbeskrivning om det är möjligt att få en sådan
- kliniskt status
- EEG
- neurologisk bilddiagnostik, helst magnetkameraundersökning med specialprojektioner (täta snitt över temporalloberna).
Det går att lägga till ett flertal utredningsmoment såsom laboratorieprover och elektrokardiogram (EKG), men i huvudsak handlar det om att utesluta andra sjukdomstillstånd såsom akutsymtomatiska anfall.
Diagnostik
Diagnostiken omfattar:
- anamnes inklusive anfallsbeskrivningar av ögonvittne
- EEG, helst också under sömn, ibland även med hyperventilation och/eller fotostimulering
- kliniskt status
- magnetkameraundersökning
- EKG.
Differentialdiagnoser
Tänkbara differentialdiagnoser:
- akutsymtomatiska anfall till följd av:
- trauma
- abstinens (alkohol, droger)
- intoxikation
- stroke
-
infektion
- feberkramper hos barn mellan 6 månader och 4 år
- icke-epileptiska anfall, såsom:
- affektanfall hos barn
- pavor nocturnus hos barn
- transitorisk ischemisk attack (TIA) hos vuxna
- migrän
- hypoglykemi
- synkope
- psykogena icke-epileptiska anfall (PNES, psychogenic non-epileptic seizures)
- hyperventilationsattacker
- panikattacker
- långt QT-syndrom.
Etiologiska faktorer
Orsaken till den cerebrala funktionsstörning som ger epilepsi är ofta okänd. Strukturella förändringar till följd av missbildningar, sjukdomar och skador som involverar hjärnan kan självständigt, eller i kombination med genetiska faktorer, utgöra orsaken. Hos barn med flera, ofta godartade, epilepsisyndrom är genetiska faktorer viktigast. Orsaken till epilepsi hos vuxna och äldre ofta är till exempel stroke, trauma, kärlmissbildning, immunmedierade tillstånd eller ibland tumörsjukdom. Det är vanligt att det inte går att fastställa någon säker orsak till epilepsin.
Ungefär var tredje person med epilepsi har symtom och tecken på cerebral funktionsstörning. Intellektuell eller motorisk funktionsnedsättning, liksom autism och Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder (adhd) är vanliga. Sådana tilläggssymtom talar för en mer omfattande bakomliggande hjärnskada eller missbildning än när epilepsi förekommer isolerat. Epilepsi tillsammans med andra tecken på hjärnskada är ofta svårare att behandla och har större benägenhet att kvarstå i många år eller livslångt jämfört med isolerad epilepsi.
Vårdnivå
Primär utredning och initiering av behandling bör handläggas av eller i samarbete med neurolog.
Uppföljning sker företrädesvis hos neurolog, åtminstone initialt, men fortsatt omhändertagande kan efter samråd med neurolog även ske vid invärtesmedicinsk/geriatrisk mottagning eller inom primärvården.
Vid ofullständig effekt, försämrad anfallskontroll eller misstanke om biverkningar bör en neurolog konsulteras. Körkortsfrågor, konsekvenser för yrkeslivet, graviditet samt avslutande av behandling motiverar också neurologkontakt.
Utredning och behandling av barn med misstänkt epilepsi bör ske hos neuropediatriker (specialistläkare i barn- och ungdomsneurologi med habilitering) eller hos barnläkare i samråd med neuropediatriker.