Avsluta behandling
Ungefär tre av fyra personer med epilepsi uppnår långtidsremission och en del kan till och med avsluta behandlingen med anfallsförebyggande läkemedel.
Hos barn brukar man kräva 2 års anfallsfrihet innan man gör försök att sätta ut medicinen. Motsvarande tid för vuxna brukar vara 3 till 5 år. När vissa epilepsisyndrom föreligger, som juvenil myoklon epilepsi, är återfallsrisken stor och i sådana fall bör man i regel förlänga behandlingstiden.
Faktorer som också kan öka återfallsrisken vid seponering av läkemedel är strukturell skada verifierad med magnetresonanskamera (MR) och ett patologiskt elektroencefalografi (EEG)-mönster vid diagnos. I samband med utsättning är det viktigt med en individuell värdering av risker för återfall och att diskutera detta med patienten.
EEG har begränsat värde för beslutet att försöka sätta ut anfallsförebyggande läkemedel. Risken för återfall vid utsättning av behandlingen är cirka 35 % och den är störst första året efter seponering. Utsättning av behandling bör inte ske abrupt utan successivt under loppet av några månader. Vid behandling med klonazepam eller fenobarbital kan det vara nödvändig med en förlängning av utsättningsperioden till 6–12 månader då snabb seponering kan leda till abstinensanfall.
För den som får epilepsi i vuxen ålder handlar det oftast om sekundärt utlöst epilepsi orsakad av:
- hjärnskada
- cerebrovaskulär insult
- kärlmissbildning
- trauma
- tumör
- infektion.
Eftersom dessa tillstånd som regel ger upphov till bestående skador i hjärnvävnaden är risken för anfallsrecidiv stor vid utsättning av anfallsförebyggande läkemedel hos anfallsfria patienter. Ställningstagande till utsättning av anfallsförebyggande läkemedel bör ske i samråd med neurolog.