Spontan bakteriell peritonit
Som komplikation till ascites kan patienter med levercirros i vissa fall utveckla spontan bakteriell peritonit. Det innebär att en infektion uppstår i buken på grund av bakteriell translokation av bakterier från tarmen utan att en perforation (hål) i tarmen uppstått.
Spontan bakteriell peritonit (SBP) är ett tillstånd med relativt ospecifika symtom som allmänpåverkan och feber, men kan även vara mycket symtomfattig. Cirka tio till trettio procent av alla bakteriella infektioner hos hospitaliserade cirrospatienter orsakas av SBP. SBP är ett allvarligt tillstånd med hög mortalitetsrisk. Man bör därför inte fördröja diagnostik och behandling.
Utredning
Patienten kan känna av obehag eller smärta i buken, men inte alltid. Patienterna har inte peritonitstatus. De kan söka sjukvård på grund av allmän försämring och kan utveckla feber, njurpåverkan (akut njurskada, AKI, eller hepatorenalt syndrom), varixblödning eller leverencefalopati. Diagnosen ställs genom diagnostisk ascitestappning med analys av LPK i ascites (>0,25 x 109 celler, polymorfkärniga-neutrofiler). Dessutom tas odling från ascites samt blododling. Ascitesodling är dock sällan positiv, diagnosen ställs med LPK-bestämning.
Behandling
Spontan bakteriell peritonit behandlas med intravenöst antibiotikum och albumin. Samhällsförvärvad SBP behandlar man i första hand med exempelvis cefotaxim intravenöst (1 g 3 gånger/dygn) medan nosokomial SBP ofta behandlas med piperacillin/tazobactam intravenöst (4 g 3–4 gånger/dygn) i 5–7 dagar. Albumin rekommenderas i samband med diagnos och ges intravenöst i dosen 1,5 g/kg kroppsvikt under första dygnet, och 1 g/kg kroppsvikt dygn 3
(66).
Efter att SBP behandlats rekommenderas att patienten kvarstår på sekundärprofylaktisk antibiotikabehandling. Se Nationellt vårdprogram för levercirros för mer information.
Prognos
Patienter med fortsatta komplikationer till dekompenserad levercirros har mycket förkortad överlevnad. Man bör överväga levertransplantation som behandlingsalternativ.