Behandling

Före­byggande åtgärder och icke-farmako­logisk behandling

Förebyggande åtgärder, som också kan kallas sekundärprevention eller expositionsprofylax, omfattar generella åtgärder som leder till att man förebygger eller minskar sjukdomssymtom.

Grundregeln för personer med allergi är att undvika det specifika allergenet. Expositionsprofylax handlar om att patienten, när det är möjligt, undviker utlösande allergen genom åtgärder såsom:

• Undvika pälsdjur, framför allt i det egna hemmet. Om det ändå finns exempelvis hund eller katt i hemmet hos en person som är allergisk mot hund eller katt kan råd om att inte låta djuret vistas i sovrum eller vardagsrum göra skillnad i symtom.

• Hålla dörrar och fönster stängda.

• Torka tvätt inomhus under pollensäsong.

• Använda glasögon vid utomhusaktiviteter.

• Skölja näsan, tvätta ansikte och ögon samt sköja håret och ta på pollenfria inomhuskläder efter utevistelse samt innan man går och lägger sig.

• Förlägga utomhusträning till morgonen och efter regn.

• Följa pollenhalten, till exempel via en mobilapplikation.

• Läsa innehållsförteckningar på livsmedel.

• Fråga om livsmedel på restaurang.

• Kvalstersanera.

• Undvika allmänt irriterande ämnen, till exempel tobaksrök.

• Sanera fukt.

• Ha god ventilation.

Vissa allergen är svårare att undvika än andra. Generellt saknas dock välgjorda studier som bekräftar den intuitiva effekten av expositionsprofylax. Man har heller inte studerat tänkbara skadeverkningar av sådana råd varför ett patientcentrerat perspektiv blir extra viktigt 

.

För information om primärprevention, se faktaruta 1 på sidan Bakgrund. För information om förebyggande åtgärder samt behandling av födoämnesallergi, se sidan Födoämnesallergi och överkänslighet.

Patient­centrerad information

Det är viktigt att ta hänsyn till patientens tanke, oro och önskan (se sidan Utredning) i den individuellt anpassade muntliga information som man ger till patienten. Patientens rätt till individanpassad information och delaktighet är lagstadgad i Patientlagen (Patientlag (2014:821)).

Starka råd om restriktioner kring till exempel utomhusvistelse kan leda till kraftig påverkan på livskvalitet men också till onödig rädsla. Bara patienten själv kan avgöra om symtomen av en viss exposition är så besvärliga att det är värt att avstå expositionen.

Det är dock samtidigt läkarens roll att värdera de medicinska riskerna och ge patienten relevant information för att kunna ta egna beslut. Kunskap om expositionsprofylax är en grund för att ge patienten en sådan personlig kompetens.

Generellt är det alltså lämpligt att vara återhållsam med påtvingad riskkommunikation, men vid till exempel risk för livshotande symtom kan det vara högst påbjudet att ge information även om patienten inte efterfrågar den eller vill höra det.

Att utifrån individens önskade livsföring ge anpassade råd om hur individen kan minska expositionen så mycket som möjligt är således centralt, till exempel hur en hästägare med allergi mot häst kan göra för att minska exponering med hjälp av god ventilation, vattna bort damm med mera, då alternativet att sluta med hästar ofta inte är aktuellt.

Patientcentrering och barnperspektivet

När det gäller barn är det av extra stor vikt att ha ett barnperspektiv eftersom barn inte själva kan ta ansvar för minskad exposition vid till exempel pälsdjurs- eller pollenallergi. Det förekommer att vårdnadshavare negligerar behovet av minskad exposition vid en manifest allergi. För barn med svårbehandlade besvär där vårdnadshavare inte tycks ta till sig vikten av att inte utsättas för exempelvis pälsdjur hemma, kan i sällsynta fall kontakt med socialtjänst vara aktuellt.

För vidare läsning

Behandling, inklusive akutbehandling, med läkemedel mot besvär från luftvägar och hud samt mot systemiska reaktioner tas upp i respektive kapitel. Se kapitel Hudsjukdomar, Öron-, näs- och halssjukdomar, Astma och Anafylaxi.