Uppföljning
Uppföljning av patienter med hjärtsvikt är mycket viktigt och bör ske med jämna mellanrum hos läkare och sjuksköterska med goda kunskaper om hjärtsviktsbehandling. Vid besöken bör klinisk undersökning, kontroll av basala blodprover, dosjustering av mediciner och utvärdering av behandlingseffekt genomföras.
Patienter med kronisk hjärtsvikt bör följas upp för att säkerställa fortsatt optimering av behandlingen, för att upptäcka progress/försämring av hjärtsvikt och för att diskutera eventuella nya framsteg i vården. Detta gäller även de kliniskt stabila patienterna, med välkontrollerade symtom.
Tiden mellan uppföljningsbesöken bör individualiseras utifrån patientens förutsättningar och vårdbehov men generellt rekommenderas uppföljning med intervall som inte överstiger 6 månader. En betydande andel av patienterna med kronisk hjärtsvikt präglas av sin sjukdom, har låg livskvalitet och ökad mortalitetsrisk. Många patienter sköts i primärvården medan mer avancerat sjuka (svår hjärtsvikt, kraftigt nedsatt njurfunktion, påtagliga elektrolytrubbningar med mera) bör skötas av, eller i samråd med, specialist inom området.
Det är centralt att informera och utbilda patienterna så att de och deras anhöriga får kunskap om sjukdomen och detta bör upprepas vid flera tillfällen. Bra kommunikation i kontakter mellan olika vårdgivare samt mellan vårdgivare och patient/anhöriga är av stor betydelse för en lyckad planering av vården och andra nödvändiga insatser.
Behov av specialiserad hjärtsviktsmottagning
Mycket viktigt i behandlingen är att titrera upp läkemedlen till måldoser för att nå bästa möjliga effekt, vilket med fördel kan göras via en mottagning med specialutbildade sjuksköterskor
(101). Dessa mottagningar finns oftast på sjukhusen men ibland även i primärvården. Vid besöket rekommenderas kontroll av symtom, tecken på vätskeretention, hjärtfrekvens och hjärtrytm, blodtryck, fullständig blodstatus och elektrolytstatus.
Monitorering av biomarkörer (särskilt BNP och/eller NT-proBNP) för att styra farmakoterapi för HFrEF har gett motstridiga resultat. Nuvarande kunskapsläge ger inte stöd för rutinmässig kontroll av BNP/NT-proBNP för att vägleda titrering av behandlingen
(102).
EKG bör kontrolleras årligen för att upptäcka eventuella arytmier eller QRS-förlängning
(103)för selektion av patienter som kan bli kandidater för CRT/ICD.
Seriell ekokardiografi är inte nödvändig, men det rekommenderas vid försämring av det kliniska tillståndet samt cirka 3–6 månader efter optimering av standardbehandlingar för HFrEF (för att bedöma i vilken grad hjärtfunktionen har förbättrats).