Utredning
Diagnos av diabetes är baserad på mätning av glukos i plasma, ofta kombinerat med hemoglobin A1c (HbA1c). HbA1c påvisar mängden glukos som har bundits till de röda blodkropparna. Utveckling av prediabetes och senare diabetes är starkt kopplat till obesitas, hyperlipidemi och hypertoni.
Diagnostisering
Diagnos av diabetes är baserad på mätning av förhöjda p-glukosvärden, se faktaruta 2. Kravet för diagnos om inga symtom föreligger är två förhöjda värden, uppmätta vid olika tillfällen.
I akuta situationer, där förhöjda p-glukosvärden och tydliga symtom föreligger, går det att använda mätning av slumpmässigt blodsocker. För att undvika en försening av diabetesdiagnos är det viktigt att uppmärksamma och följa upp p-glukosmätningar ≥11,1 mmol/L.
Det är också rekommenderat att lägga till mätning av HbA1c för att styra val av behandling och uppföljning. Enligt WHO och American Diabetes Association (ADA) går det också bra att använda HbA1c ≥48 mmol/mol för att ställa diabetesdiagnos, men nivåer under 48 mmol/mol utesluter inte diabetes. För att uppskatta kvarstående insulinproduktion kan man i undantagsfall kontrollera C-peptid, lågt C-peptid talar för insulinbrist. Förekomst av diabetesspecifika autoantikroppar i blodet talar för typ 1-diabetes.
Diagnoskriterier för diabetes:
-
Slumpmässigt P-glukos ≥ 11,1 (venöst) mmol/L eller ≥ 12,2 (kapillärt) vid samtidiga hyperglykemisymtom
-
HbA1c ≥ 48 mmol/mol med samtidigt faste-P-glukos ≥ 7,0 mmol/L eller tvåtimmars-P-glukos ≥ 11,1 (venöst) mmol/L eller ≥ 12,2 (kapillärt)
För att kunna ställa diagnos behöver man kunna bekräfta följande prover med ett ytterligare prov på antingen samma eller någon av de andra (någon plasmaglukos eller HbA1c):
-
Fastande plasmaglukos (venöst eller kapillärt) ≥ 7,0 mmol/L.
-
Plasmaglukos två timmar efter peroral glukosbelastning:
-
≥ 11,1 mmol/L (venöst)
-
≥ 12,2 mmol/L (kapillärt).
-
-
HbA1c ≥ 48 mmol/mol.
Antikroppar
Mätbara antikroppar förekommer vid debut av typ 1-diabetes hos 60–80 procent av patienterna. Antikroppar kopplade till utveckling av diabetes är riktade mot betacellsantigenen glutaminsyradekarboxylas (GAD), proteintyrosinfosfatas (IA-2) och zink-transporter (ZnT8).
Vid misstanke om att typ 1-diabetes föreligger är rekommendationen att först mäta GAD-antikroppar, och om dessa är negativa kan man lägga till mätning av resterande antikroppar
(3). Mätning av antikroppar mot ö-celler (island cell antibodies, ICA) rekommenderas inte.
Prediabetes
I klinisk praxis använder man ofta termen prediabetes eller dysglykemi för stigande nivåer av fastande p-glukos (impaired fasting glucose, IFG) eller nedsatt glukostolerans (impaired gluocose tolerance, IGT) utan att dessa uppnår kriterier för diagnos av diabetes. WHO definierar nivåer av fastande p-glukos 6,1–6,9 mmol/L eller HbA1c mellan 42–47 mmol/mol som prediabetes och i Sverige använder hälso- och sjukvården dessa definitioner. WHO:s definition av nedsatt glukostolerans är venöst p-glukos mellan 7,8–11 mmol/L (kapillärt 8,9–12,2 mmol/L).
American Diabetes Association (ADA) har lägre referenser för prediabetes. De anger fastande p-glukos 5,6–6,9 mmol/L eller HbA1c 39–47 mmol/mol. Prediabetes ökar risken för utveckling av typ 2-diabetes. Studier har visat att individer med prediabetes enligt WHO-definitionen har en 25–50 procent risk över fem år att utveckla diabetes
(10). Prediabetes ökar även risken för kardiovaskulära sjukdomar.
Utveckling av prediabetes
Prediabetiska stadier har ofta funnits i många år före diagnostisering av typ 2-diabetes. Det finns en stark koppling mellan prediabetes och obesitas, hyperlipidemi och hypertoni. Prediabetes är en självständig riskfaktor för utveckling av kardiovaskulära händelser. Utredning av riskfaktorer för kardiovaskulära sjukdomar är rekommenderat vid upptäckt av prediabetes.
Behandling av prediabetes
Inget läkemedel i Sverige har prediabetes som godkänd indikation. Behandlingen är i första hand baserad på förändrade levnadsvanor med fokus på viktreduktion och ökad fysisk aktivitet minst 150 minuter per vecka. Viktnedgång på minst 5–10 procent är rekommenderat och för individer med BMI över 35 kg/m2 kan man överväga remiss till specialiserad obesitasvård.