Utredning
Diagnostik kan vara väldigt enkelt, till exempel när patienten självmant söker vård för sitt bruk av prestationshöjande substanser. Diagnos och utredning kan vara svårare om patienten eller vården uppmärksammat exempelvis polyglobuli, oklar gynekomasti, sekundär ammenore, erektil dysfunktion eller infertilitet (för att nämna några vanliga biverkningar), och anabola androgena steroider (AAS)-brukaren förnekar användandet.
Många personer som har använt prestationshöjande läkemedel under flera år upplever sig må bra subjektivt. Att då hänvisa till mer eller mindre livsfarliga effekter av dessa substanser ger inget förtroende mellan läkare och patient. Sjukvården frågar patienten om doping alltför sällan, även när det är uppenbart att AAS-substanser används, och misstanken om bruk av prestationshöjande substanser förekommer inte tillräckligt ofta i differentialdiagnostiken. Eftersom effekterna och biverkningarna är mångfacetterade bör användandet av AAS-substanser hållas i minnet även när fenotypen, åldern eller personligheten inte är den man i första hand skulle misstänka som dopad.
Kliniska analyser
För att diagnostisera ett missbruk av AAS används en samlad information från anamnes, status och provtagning. Lyhördhet och klinisk observation är viktiga delar i diagnostiken. Vid symtom och kliniska kännetecken bör frågor om prestationshöjande substanser ingå i anamnesen. Den kliniska misstanken kan stödjas av enkel screening (LH, testosteron, Hb, lipider, levertransaminaser (ASAT/ALAT), GH och IGF-1 och könshormonbindande globulin (SHBG)), och vid behov verifieras med analys av AAS-substanser i urin.
Tolkning av kliniska labsvar
Vid ett AAS bruk ses oftast ett lågt LH och lågt follikelstimulerande hormon (FSH), högt/normalt/lågt testosteron, förhöjt Hb, lågt HDL samt lågt SHBG. Att använda GH ger oftast ett högt GH och högt IGF-1. Om IGF-1 har använts ses ett högt IGF-1 och lågt GH vid samtidig analys. Selektiva androgenreceptormodulerare (SARM) och perorala AAS är kända för att ge leverpåverkan och därför rekommenderas bedömning av ASAT/ALAT. Bland kvinnor är det inte ovanligt att använda sköldkörtelhormon för att öka metabolismen och fettförbränningen, och därför rekommenderas att TSH, fritt T3 och fritt T4 inkluderas i screeningen. När man tolkar labbsvaren gäller det att väga samman provtagningsresultaten vilket nedanstående tre förenklade översikter avseende LH, testosteron och SHBG belyser:
Fall 1
LH <0.1 IE, Testosteron = 143 nmol/L, Hb 177 g/L, SHBG = 4 nmol/L
Användaren har använt någon testosteronester.
Fall 2
LH <0.1 IE, Testosteron = <1 nmol/L, Hb 184 g/L, SHBG = 4 nmol/L.
Användaren har använt någon substans som binder till androgenreceptorn men inte är testosteron, exempelvis SARM eller syntetiskt testosteronderivat.
Fall 3
LH = 1 IE, Testosteron = 4 nmol/L, Hb 130 g/L, SHBG = 4 nmol/L.
Så här kan det se ut labbmässigt innan gonadaxeln blivit återställd efter användning av substanser som påverkar gonadaxeln. Labbmässigt går det inte att med detta som underlag utesluta hypotalamisk/hypofysär annan underliggande sjukdom.