Förbjudna substanser och metoder
Förbjudna substanser och metoder finns på World Anti-Doping Agency (WADA)s så kallade dopinglista. Listan innehåller information om sådant som är förbjudet vid både tävling och träning samt information om sådant som enbart är förbjudet vid tävling.
Dopinglistan innehåller följande information om substanser och metoder:
- varför de finns med på listan
- hur de detekteras
- hur vanliga de är inom idrotten, utifrån detektionsstatistik från WADA.
Mer information om dopinglistan finns i avsnitt Dopinglistan på sidan Doping inom idrotten.
Förbjudna substanser vid såväl tävling som träning
Farmakologiska substanser är alltid förbjudna om de inte behandlas i någon av de efterföljande klasserna i Dopinglistan och saknar gällande godkännande av nationell myndighet för humanterapeutiskt bruk, till exempel:
- läkemedel under preklinisk eller klinisk utveckling eller som utgått
- designerdroger
- substanser som endast är godkända för veterinärt bruk.
De absolut vanligaste prestationshöjande substanserna utgörs av AAS. De består av testosteron eller konstgjorda hormoner där testosteronmolekylen har modifierats. På listan nämns över 60 olika AAS, både av endogent (testosteron) och exogent ursprung. Till denna grupp har WADA lagt till ”och andra substanser med liknande kemisk struktur eller liknande biologiska effekter”. På så sätt täcks även nyupptäckta och kommande substanser.
Det finns vetenskapligt stöd för att AAS har en prestationshöjande effekt både hos män och kvinnor
(2) (3). Effekten av AAS kan kvarstå flera år efter avslutat intag
(4). På senare tid har det framkommit att AAS även används inom uthållighetsidrotter och då i lägre doser (”mikro-doping”) för en snabbare återhämtning mellan hårda tränings/tävlingspass.
Idag är AAS de dopingsubstanser som är vanligast att detektera i idrottsprover (se Detektion av dopingsubstanser, data från årliga rapporter publicerade av WADA - Faktaruta 2). De mest förekommande AAS-substanserna genom åren är nandrolon, stanozolol, drostanolon, och testosteron. Analys av syntetiska AAS och deras metaboliter görs i urinprover, främst med gas- och vätske-kromatografi. Många androgena metaboliter har betydligt längre detektionstid än själva modersubstanserna. Till exempel kan nandrolonmetaboliten 19-norandrosteron detekteras nio månader efter injektion av en i dopingsamanhang låg dos av nandrolon
(5).
Detektion av endogena steroider
På listan finns även den endogena steroiden epitestosteron som inte har en anabol effekt. Analys av epitestosteron tillsammans med testosteron ger upphov till en kvot testosteron/epitestosteron (T/E-kvoten). T/E är den biomarkör som främst används för att detektera testosterondoping. Epitestosteron skulle därför kunna användas för att dölja ett intag av testosteron. Testosteronkoncentrationen ökar efter ett exogent intag av testosteron medan den endogena produktionen av testosteron och epitestosteron sjunker på grund av att frisättningen av luteiniserande hormon (LH) hämmats (hos män). Det leder till en ökning av T/E-kvoten
(6). Inom idrotten har man ett populationsbaserat gränsvärde på 4, och en T/E-kvot över 4 kan konfirmeras med isotopkvotmasspektrometri (IRMS), som avgör om testosteronet är av endogent eller exogent ursprung.
För idrottare som testas regelbundet samlas T/E-resultaten och en del andra steroidkvoter i ett biologiskt pass, där individuellt uträknade gränsvärden anges. På detta sätt har chanserna att detektera testosterondoping ökat hos manliga utövare. Tyvärr är T/E-kvoten inte en lika bra markör hos kvinnor. Däremot är testosteronkoncentrationerna i serum en känsligare markör för att identifiera ett testosteronintag hos kvinnor
(7) (8).
Numera kan AAS-analys även göras på serumprover som ett komplement till urinanalyserna. I serumprover kan även analys av steroidestrar göras, vilket är ett direkt bevis på doping, eftersom dessa inte finns naturligt i kroppen.
Kosttillskott som innehåller AAS
I flera studier har man upptäckt att kostpreparat har varit förorenade eller spetsade med AAS
(9). En idrottsutövare som äter ett sådant kostpreparat kan då testas positiv. Idrottsutövaren är alltid ansvarig för vad som finns i det kroppsegna urinet, oavsett hur det kommit in i kroppen. ADSE avråder därför idrottare att använda kosttillskott.
Denna grupp inkluderar substanser som har androgena effekter men som inte är steroider, såsom klenbuterol och selektiva androgenreceptormodulerare (SARM).
Klenbuterol är en beta-2-agonist som främst används inom veterinärmedicin och som har potentiella anabola effekter
(10), och är därför listad här. Klenbuterol har även lipolytiska effekter och används för viktnedgång, ofta tillsammans med ett samtidigt AAS-bruk.
SARM är kemiskt en heterogen grupp av substanser som alla binder till androgenreceptorn. Idag finns inga godkända SARM-läkemedel. Flera SARM-substanser har genomgått kliniska prövningar från fas I till fas III-studier, men nytta-riskbedömningen har utfallit negativ
(11).
Både klenbuterol och SARM har frekvent detekterats i idrottsprover under de senaste åren (se Detektion av dopingsubstanser, data från årliga rapporter publicerade av WADA – Faktaruta 2).
Som andra anabola substanser nämns även osilodrostat, en CYP11B-hämmare för behandling av endogent Cushings syndrom, som har associerats med ökade testosteronkoncentrationer. Osilodrostat godkändes av Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) och Amerikanska läkemedelsmyndigheten (U.S. Food and Drug Administration, FDA) år 2020 och hamnade på förbjudna listan 2022. Därför har ännu ingen laboratoriefyndsstatistik från WADA publicerats.
Ractopamin, zeranol och zilpaterol används alla som muskeltillväxtbefrämjande medel inom boskapsindustrin, och kan ge potentiellt ökad prestationsförmåga och klassas därför som övriga anabola substanser. Dessa substanser har påvisats hos enstaka idrottare över åren.
Erytropoetin (EPO) bildas i njurarna, frisätts till blodet och stimulerar benmärgen att öka produktionen av röda blodkroppar. I njurarna finns speciella syresensorer som känner av syrehalten i blodet. Vid låg syrehalt ökar EPO-frisättningen och vid hög syrehalt minskar den. Studier har visat att EPO-tillförsel och bloddoping ökar syreupptagningsförmågan, konditionen och prestation
(12). Ökad kondition har stor betydelse i uthållighetsgrenar såsom längdskidåkning, maratonlöpning och cykling med flera. EPO har sedan 1990-talet varit förbjudet inom idrotten.
Rekombinant EPO
EPO framställs med rekombinant DNA-teknik. Det finns flera så kallade rekombinanta humana EPO-produkter (rhEPO) registrerade. De har samma aminosyrasekvens som endogent EPO men annat glykosyleringsmönster. För EPO-analoger såsom darbepoetin alfa och pegylerat EPO, har aminosyrasekvensen modifierats för att öka glykoseringsgraden ytterligare, vilket ökar preparatens halveringstid. Kliniskt används rhEPO och erytropoetinstimulerande substanser för behandling av anemi. Vanliga biverkningar är till exempel hypertension, och snabb hematokritökning. Det senare tror man är kopplat till oväntade dödsfall bland elitcyklister under sent 1980-tal då det tros ha varit vanligt att använda EPO.
Detektion av EPO
Man kan påvisa EPO-doping genom att de syntetiskt framställda EPO-substanserna uppvisar ett annat vandringsmönster än endogent EPO i en akrylamidgel. Detektionstiden är dock kort (1–7 dygn) beroende på EPO-variant, dos, administrationssätt (intravenöst eller subkutant), och om man tar urinprover, som är vanligast, eller blodprover.
Det detekteras få positiva fall (knappt 100 per år, se Detektion av dopingsubstanser, data från årliga rapporter publicerade av WADA – Faktaruta 2). Men troligtvis är mörkertalet stort då idrottare tar låga doser (mikro-doping) och EPO-preparat med kort halveringstid vilket försvårar detektionen. Ett annat sätt att detektera EPO-doping är med hjälp av det biologiska blodpasset, där bland annat idrottarnas hemoglobin (Hb) och retikulocytnivåer följs. På så sätt kan även andra typer av bloddoping upptäckas.
Övriga preparat som inducerar erytropoesen
Gruppen omfattar även andra preparat som inducerar erytropoesen, till exempel hypoxi-inducerade transkriptionsfaktor-aktiverare (HIF). HIF:er fungerar som syresensorer och reglerar hundratals gener, främst sådana som är involverade i erytropoesen. Läkemedel som är HIF-aktiverare, till exempel roxadustat, och vadadustat, verkar genom att hämma prolylhydroxylas, ett enzym som nedreglerar HIF-aktiviteten. På så sätt efterliknas ett hypoxiskt tillstånd. Även mineralet kobolt är listad här då kobolt inducerar HIF.
Tillväxthormon (GH, growth hormone/somatotropin/) anses anekdotiskt ha en anabol effekt, framför allt om det kombineras med AAS. Det vetenskapliga stödet för GH:s anabola och androgena effekt är dock svagt. GH produceras idag med rekombinant DNA-teknik. Rekombinant humant GH (rhGH) ges främst till barn och ungdomar med brist på tillväxthormon, men även till vuxna med GH-brist. I Sverige finns somatropin samt en del somatropinanaloger.
GH stimulerar levern att frisätta insulin-liknande tillväxtfaktor I (IGF-I) som delvis utövar GH:s kliniska effekt. Höga doser ger insulinresistens och ökad risk för diabetes mellitus typ 2. I somliga studier ses ökad risk för vissa cancertyper. IGF-I är också dopingklassat, och återfinns i dopinglistan under tillväxtfaktorer (grupp S2.3). Tillväxthormonfrisättande hormoner (GHRH), tillväxthormonsekretagoger (GHS) och GH-utsöndrande peptider (GHRP) är också förbjudna eftersom dessa stimulerar frisättningen av GH.
Detektion av tillväxthormon
Det är en utmaning att detektera GH, även om det idag finns två etablerade metoder för att upptäcka doping med rhGH.
Den ena metoden baseras på att analysera kvoten av två olika GH-isoformer i blodet, den huvudsakliga (70 %) på 22 kilodalton och den mindre förekommande (30 %) 20 kD-varianten. Då rhGH endast består av 22 kilodalton-formen rubbas kvoten mellan isoformerna och på så sätt kan rhGH-doping detekteras med en bra sensitivitet, men med ett väldigt kort detektionsfönster (24–36 timmar).
Den andra metoden är att mäta serumkoncentrationerna av IGF-I och prokollagen 3 N-terminal peptid (P-III-NP) och resultatet läggs in i en ålders- och könsbaserad algoritm. Denna metod detekterar effektivt intag av högre doser av rhGH, men är inte tillräcklig känslig att identifiera de doser som troligtvis används av idrottare (1IE-5IE/dag).
Väldigt få idrottare testas positivt för GH (se Detektion av dopingsubstanser, data från årliga rapporter publicerade av WADA – Faktaruta 2). WADA har nyligen implementerat ett endokrint pass där IGF-I- och P-III-NP-nivåerna följs och individuella gränsvärden räknas ut, vilket förhoppningsvis kommer öka chanserna att identifiera idrottare positiva på GH i framtiden. Med denna metod är det även möjligt att detektera intag av IGF-I, GHRH, GHS och GHRP.
Testosteronfrisättande hormoner
Humant koriongonadotropin (hCG), luteiniserande hormon (LH) samt gonadotropinfrisättande hormonanaloger (till exempel buserelin, triptorelin) är förknippade med ökad produktion av endogent testosteron. hCG är endast förbjudet hos män eftersom hCG-doping inte är effektiv hos kvinnor, samt att test av hCG i urinen i syfte att avslöja doping samtidigt kan påvisa en tidig graviditet, vilket anses som integritetskränkande.
Andra tillväxtfaktorer utöver IGF-I som specificeras är fibroblasttillväxtfaktorer (FGF), hepatiska tillväxtfaktorer (HGF), och vaskulära tillväxtfaktorer. Detektion av dessa specificerade tillväxtfaktorer har inte rapporterats i WADA:s statistik. Andra tillväxtfaktorer och tillväxtmodulatorer som påverkar muskel-, sen- eller ligamentproteinsyntesen/degradering, vaskularisering, energiutnyttjande, regenerativ kapacitet och fibertypsbyte är förbjudna.
Många tillväxtfaktorer med läkande effekter finns i trombocyterna. Behandling med "Platelet Rich Plasma" (PRP), det vill säga plasma rik på trombocyter, innebär att patientens egna koncentrerade blodplättar injiceras i ett behandlingsområde för snabbare återhämtning av till exempel muskelskador. PRP exkluderades från listan 2011 eftersom det inte fanns några bevis för att PRP var kopplat till förbättrande prestationer. En rapport från 2013 uppskattade att 86 000 amerikanska idrottare använder PRP-injektioner årligen.
Alla beta-2-stimulerare är förbjudna med undantag för fyra substanser i formuleringar avsedd för inhalation: salbutamol, formeterol, salmetrol,och vilanterol. Tillåtna maxdoser finns definierade per dygn för dessa läkemedel.
Det finns studier som påvisar att supra-terapeutiska doser av beta-2-agonister kan ha prestationsförhöjande effekter, vissa även vid terapeutiska doser
(13). Därför är flera av dem förbjudna både vid tävling och utanför tävling. Astma (idrottsutlöst astma) är vanligt förekommande hos elitidrottare, framför allt hos skidåkare och simmare.
Detektion av Beta-2-stimulerare
Förekomst i urinen av salbutamol överstigande 1000 ng/mL eller formoterol överstigande 40 ng/mL är inte förenligt med terapeutiskt bruk av astmamedicin och behandlas som positivt analysresultat. Idrottsutövaren kan genom att genomföra en kontrollerad administrationsstudie bevisa att onormalt höga koncentrationer är resultatet av en terapeutisk dos (via inhalation). För salmeterol och vilanterol finns inga gränsvärden i urin, utan ett generiskt gränsvärde på 10 ng/mL används.
Aromatashämmare är substanser som hämmar omvandling av testosteron till östrogen. Antiöstrogena substanser inkluderar substanser som binder till östrogenreceptorn, och utövar antagonistiska effekter i bröstkörteln. Användningsområdet för aromatashämmare och anti-östrogener är hormonreceptorpositiv bröstcancer. Användning kan leda till förhöjda testosteronkoncentrationer vilket har påvisats hos män
(14). Både aromatashämmare och anti-östrogener är vanligt att använda tillsammans med AAS och/eller efter en AAS-kur för att förhindra utveckling av gynekomasti. Preparaten förekommer frekvent i idrottsanalyser (se Detektion av dopingsubstanser, data från årliga rapporter publicerade av WADA – Faktaruta 2).
Denna grupp inkluderar myostatinhämmare, det vill säga substanser som hämmar uttrycket av myostatin eller blockerar/neutraliserar proteinet (till exempel follistatin, stamulumoab). Här återfinns även aktivin-A-neutraliserande antikroppar, aktivinrecptor IIB-konkurrenter, och anti-aktivinrecptor IIB-antikroppar.
Det är känt att myostatin har en inhiberande effekt på muskeltillväxt, och vid hämning av myostatin ökar både antalet muskelfibrer och muskelfibrernas storlek. Flera läkemedel som på olika sätt reducerar, hämmar och påverkar myostatinets effekter har genom åren utvecklats och testats i människa, till exempel för att behandla muskulär dystrofi. Ingen statistik på om dessa substanser påträffats hos idrottare har rapporterats.
Metaboliska modulatorer är substanser som på olika sätt påverkar cellers energimetabolism, och som därigenom kan öka genomblödningen av hjärtmuskeln. En stimulering av cellernas mitokondrier resulterar i ökad energi som cellerna kan använda för att förbättra den fysiska prestationen. Det finns inga vetenskapliga studier på människor där fysisk prestation har studerats, men positiva effekter har påvisats i djurstudier.
AMPK och GW1516
Adenosinmonofosfataktiverat proteinkinas (AMPK) och GW1516 har aldrig godkänts som läkemedel på grund av toxicitet, och WADA och den amerikanska anti-dopingbyrån USADA varnar idrottsutövare för att använda dessa. Men trots att de är förenade med allvarliga hälsorisker använder idrottare substanserna, och runt 30 idrottare/år har testats positiva mellan 2017-2021.
Meldonium och Trimetazidin
Meldonium och trimetazidin används främst för att öka blodflödet till hjärtat, men det finns inga vetenskapliga studier att dessa preparat är prestationshöjande. Meldonium är det verksamma ämnet i en hjärtmedicin som tillverkas i Lettland. Meldonium hamnade på den förbjudna listan januari 2016, efter att man under 2015 års bevakning upptäckte att meldonium var vanligt förekommande bland idrottare.
Substansen trimetazidin ingår i läkemedel som används för att förebygga attacker av kärlkramp. Trimetazidin finns inte registrerat i Sverige, men i en del andra europiska länder. WADA förbjöd trimetazidin 2014 efter att anti-dopinglaboratorier rapporterat att substansen hade förekommit i urinprover från idrottare. Den har sen dess detekterats sporadiskt genom åren.
Alla diuretika och maskerande substanser är förbjudna, eftersom utspädning av urinen kan medföra att koncentrationen av ett annat förbjudet ämne blir för låg för att kunna detekteras. Exempel på maskerande substanser är intravenöst injicerat albumin, dextran, och mannitol. I gruppen ingår också ett flertal mediciner med olika indikationer, till exempel:
- acetazolamid (mot glaukom)
- furosemid (loop-diuretikum)
- spironolakton (kaliumsparande diuretika)
- olika hydroklortiazider
- med flera.
Om diuretika återfinns i ett urinprov där även annan substans med tröskelvärde (till exempel salbutamol, formoterol) har detekterats, kommer idrottaren bli positiv på detta preparat även om koncentrationen är under det uppsatta gränsvärdet.
Förbjudna metoder vid såväl tävling som träning
Det är förbjudet att administrera eller återinföra blod eller röda-blodkroppsprodukter av något slag oavsett mängd till blodcirkulationen. Vanligast består blodtransfusionen av idrottarens eget blod/röda blodkroppar som tidigare tappats ur. Efter en återhämtningstid då den egna mängden av röda blodkroppar har normaliserats återinförs blodet (autolog blodtransfusion). Blodet kan förvaras i kyl i några veckor eller prepareras, frysas och förvaras under en längre tid, innan idrottare återinför blodet inför en tävling.
Detektion av bloddoping
Att upptäcka bloddoping är svårt. Ett direkt sätt är att detektera bloddoping är att påvisa förekomst av mjukgörare från blodpåsar i idrottarnas urinprov. På senare tid har det biologiska blodpasset utvecklats. I blodpasset etableras idrottarens individuella normalnivåer av olika hematologiska markörer (Hb och retikulocyter), och med återkommande provtagning går det att upptäcka onormala variationer som kan bero till exempel på bloddopning
(15). När det biologiska passet implementerades testades flera idrottare positiva under de första åren på enbart avvikande passresultat, men på senare tid har fallen blivit färre, troligtvis för att lägre bloddoser används.
Det är också förbjudet med konstlad ökning av upptag, transport eller avgivande av syre med hjälp av till exempel perfluraner, efaproxiral, eller voxelator, exkluderat syretillförsel genom inhalation.
Det är förbjudet att manipulera eller att försöka manipulera provet, såsom att byta ut och/eller förändra ett prov, till exempel genom att tillföra proteaser till provet. Det har visat sig i tester att utbyte av urinprov kan vara ett problem, även fast strikt övervakning vid urintagning sker.
Intravenösa infusioner/injektioner med mer än 100 mL under en 12-timmarsperiod (undantag vedertagen behandling på sjukhus) är förbjudet.
Det är förbjudet att använda nukleinsyror som kan förändra genomsekvensen och/eller förändra genuttryck, oavsett genom vilken mekanism (såsom genmodifiering, genavstängning, genöverföringsteknologi).
Detektion av gen-doping
Under OS i Rio 2016 genomfördes genanalyser för första gången. Då analyserades förekomst av syntetiskt DNA som kodar för EPO
(16). Idag har några av dopinglaboratorierna uppsatta PCR-metoder för detektion av gendoping. Förutom detektion av otillåten genöverföring av EPO-genen, har detektionsmetoder av IGF-I-genen och myostatin-hämmande gener beskrivits.
Metodologisk utveckling pågår och är ett prioriterat område inom WADA. Ännu har inte någon idrottare testats positiv, men med ökad användning av genöverföringsteknik inom läkemedelsindustrin är det inte omöjligt att teknologin även används inom idrotten. Enligt odokumenterade källor påstås gendopingsubstanser florera på darknet.
Förbjudna substanser vid tävling
Ett 30-tal stimulantia är uppräknade på listan som icke-specificerade, till exempel adrafinil, fenetyllin, amfetamin, kokain, och modafinil. Under specificerade stimulantia namnges 46 specifika stimulantia, inkluderade adhd-mediciner, och preparat som används i viktminskningssyfte. Även andra substanser med liknande kemisk struktur eller liknande biologiska effekter inkluderas i denna grupp. Under 2024 återfinns GLP-1-receptor-agonisten semaglutid på monitoreringslistan, för att undersöka förekomst av dessa i idrottsprover.
Stimulantia är den näst vanligaste gruppen av substanser som detekteras i idrottsprover efter substanser med anabola effekter. Metylfenidat dominerar och utgör cirka 20 % av alla stimulantia, och i flera fall har idrottaren erhållit dispens för terapeutisk användning vilket inte resulterar i en bestraffning.
Narkotiska läkemedel som är förbjudna vid tävling är opioider, inklusive
- buprenorfin
- dextromoramid
- diamorfin (heroin)
- fentanyl
- hydromorfon
- metadon
- nikomorfin
- oxikodon
- oximorfon
- pentazocin
- petidin.
Från och med 2024 finns även tramadol i denna grupp efter att ha bevakats under senare år. Tramadol är vanligt förekommande bland cyklister. Nya studier har visat att tramadol är potentiellt prestationshöjande
(17). Kodein och etylmorfin är två opioider som är tillåtna att inta. Dessa omvandlas till morfin i kroppen, och kvantifiering av flertalet metaboliter görs för att kunna urskilja om det rör sig om intag av lagliga substanser eller om det har varit ett morfinintag.
Alla naturliga och syntetiska cannabinoider är förbjudna, till exempel cannabis (hasch, marijuana), tetrahydrocannabinol (THC) och syntetiska cannabinoider som har liknande effekt som THC. Inklusionen av THC på listan har varit omdiskuterad, då flera länders anti-dopingorganisationer, och även idrottsutövare, inte vill ha med det då det är legalt i många länder.
Alla glukokortikoider är förbjudna vid tävling när de administreras som injektion, peroralt, eller rektalt. Däremot är andra administrationsvägar (inhalation och lokala administreringssätt) inte förbjudna när de används inom tillverkarens godkända doser och vid terapeutiska indikationer.
Kortisolpreparat används i dopingsammanhang av olika skäl, bland annat för att behandla inflammatoriska smärttillstånd. Dessutom har de i höga doser visat sig ge ett allmänt välbefinnande och lyckorus, vilket anses ha en fördel i vissa sporter
(18).
WADA och ADSE har publicerat en tabell med utsöndringsperioder för olika kortisolpreparat och administrationsvägar, så att idrottare och behandlade läkare ska kunna veta hur nära inpå tävling man bör avsluta en glukokortikoidbehandling. Flera fall rapporteras varje år, men vissa av de som testas positiva har erhållit en medicinsk dispens.
Betablockerare är förbjudna vid tävling inom vissa idrotter, såsom bangolf, biljard, bilsport, dart, golf, och snowboard. Inom bågskytte, skyttesport och sportdykning är de alltid förbjudna. Ett 20-tal betablockerare finns namngivna på listan, men det är också förbjudet med förekomst av icke namngivna betablockerare. Eftersom dessa endast är förbjudna i några få idrotter rör det sig om få positiva fall, cirka ett 10-tal per år.
Statistik från WADA
Antalet positiva fynd är inte detsamma som antal idrottare som i slutändan blir fällda.
Totalt antal tester per år/positiva prover (%)
- 2017: 322 050/4 596 (1,43 %)
- 2019: 278 047/2 702 (0,97 %)
- 2021: 241 430/1 560 (0,65 %)
De siffror som anges efter varje substans, är positiva utslag i prov
S1 substanser med anabol effekt
- 2017: 1 813
- 2019: 1 825
- 2021: 875
S1.1 AAS
- 2017: 1 437
- 2019: 322
- 2021: 769
stanozolol:
- 2017: 284
- 2019: 267
- 2021: 119
drostanolon:
- 2017: 119
- 2019: 163
- 2021: 94
nandrolon:
- 2017: 205
- 2019: 162
- 2021: 62
testosterone (IRMS):
- 2017: 158
- 2019: 147
- 2021: 91
S1.2 andra anabola
- 2017: 376
- 2019: 356
- 2021: 106
klenbuterol:
- 2017: 294
- 2019: 199
- 2021: 44
SARM:
- 2017: 65
- 2019: 141
- 2021: 33
S2 Peptidhormoner, tillväxtfaktorer
- 2017: 130
- 2019: 138
- 2021: 98
EPO (urin och blod):
- 2017: 85
- 2019: 92
- 2021: 66
GH:
- 2017: 0
- 2019: 6
- 2021: 7
S3 B2-stimulerare
- 2017: 157
- 2019: 153
- 2021: 68
S4 hormonmetaboliska modulatorer
- 2017: 321
- 2019: 362
- 2021: 247
Meldonium:
- 2017: 79
- 2019: 79
- 2021: 70
Aromatashämmare/ERB antagonister:
- 2017: 202
- 2019: 239
- 2021: 117
S5 diuretika och maskerade substanser
- 2017: 614
- 2019: 677
- 2021: 310
S6 stimulantia
- 2017: 577
- 2019: 611
- 2021: 348
S7 narkotika
- 2017: 73
- 2019: 30
- 2021: 22
S8 cannabinoider
- 2017: 154
- 2019: 130
- 2021: 92
S9 glukokortikoider
- 2017: 224
- 2019: 231
- 2021: 124