Doping inom idrotten

De absolut vanligaste prestationshöjande substanserna utgörs av anabola androgena steroider (AAS). De består av testosteron eller konstgjorda hormoner där testosteronmolekylen har modifierats.

Redan på 1950‍-‍talet hade användningen blivit utbredd hos idrottsmän och kvinnor, framför allt i sporter där muskelmassa och muskelstyrka premierades. På 1960‍-‍talet påtvingades atleter från forna Östtyskland (DDR) att använda prestationshöjande substanser i form av AAS i ett experiment där den östtyska staten var drivande 

.

AAS förbjöds 1974 av den internationella organisationen för nationella friidrottsförbund, och 1976 utfördes tester för AAS för första gången vid Olympiska spelen (OS). Under 1980‍-‍talet etablerades flera dopinglaboratorier. Under dessa år var det Internationella olympiska kommittén som ledde arbetet att bekämpa dopingen inom idrotten. År 1999 påbörjades ett samarbete mellan världens ledande regeringar och idrottsrörelser. Arbetet ledde till uppbyggnaden av World Anti‍-‍Doping Agency (WADA).

Antidoping­koden

Världsantidopingkoden är ett regelverk som upprättades av WADA, och som började gälla år 2004 med den senaste uppdaterade versionen från 2021. Koden tillämpas för att harmonisera dopingregelverk inom idrotten när det gäller bland annat:

• vilka substanser som ska förbjudas
• genomförande av dopingkontroller
• analyser vid ackrediterade laboratorium
• dispenser
• bestraffning.

I koden framgår idrottarens ansvar. Ansvaret innefattar att idrottaren bör känna till och följa dopingreglerna och att idrottaren själv är ansvarig för alla ämnen som kommer in i kroppen.

Dopinglistan

Sedan 2004 publicerar WADA en lista över vilka substanser och metoder som är förbjudna inom idrotten. Listan uppdateras årligen av WADA och träder i kraft den 1 januari varje år. Sverige och alla andra länder och internationella idrottsförbund som accepterar världsantidopingkoden måste följa denna lista. På så sätt gäller samma lista och regler i alla länder. Listan publiceras på WADA:s webbplats och finns i svensk översättning hos den nationella antidopingorganisationen Anti-doping Sverige (ADSE).

Kriterier

Det finns tre kriterier, varav två ska uppfyllas för att en metod eller substans ska föras upp på WADA:s dopinglista.

• Potentiellt prestationshöjande.
• Potentiell hälsorisk för idrottsutövaren.
• Strider mot "spirit of sports"/‌idrottens anda.

Det innebär att en substans eller metod som är förbjuden inte alltid behöver vara prestationshöjande. Däremot är vissa preparat endast förbjudna vid tävlingar medan andra är förbjudna både vid tävling och utanför tävling. För att veta om ett läkemedel (substans, handelsnamn) är dopingklassat kan man söka på ADSE:s webbplats som uppdateras när WADA:s lista uppdateras. I samband med sökning får man enkelt reda på om substansen är förbjuden endast vid tävling eller både vid och utanför tävling.

Alla förbjudna substanser och metoder anges som ”specificerade” respektive ”icke-specificerade” i dopinglistan. Med specificerade substanser avses substanser som är mer sannolikt att idrottaren har konsumerat av andra orsaker än att höja idrottsprestationen. De specificerade substanserna kan därför vara kopplade till lägre straff under vissa förutsättningar, men det är ingen skillnad på analyskraven.

Medicinsk dispens

Reglerna om medicinsk dispens har tillkommit för att idrottsutövare, som av medicinska skäl måste använda dopingklassade läkemedel eller metoder, ska kunna fortsätta med sin medicinering och samtidigt kunna utöva sin idrott.

För att få en medicinsk dispens måste idrottaren visa att

• den förbjudna substansen eller metoden i fråga är nödvändig för att behandla ett diagnostiserat medicinskt tillstånd

• det är osannolikt att användningen ökar prestationsförmågan

• det inte finns någon rimlig alternativ behandling.

• behovet av att använda den förbjudna substansen eller metoden inte har uppkommit, helt eller delvis, på grund av en tidigare behandling (utan medicinsk dispens) med en substans eller metod som var förbjuden vid den tidpunkten.

Som regel finns det två olika dispensförfaranden: en för nationella idrottsutövare och en för övriga idrottsutövare. Nationella idrottsutövare ska skicka in och bli beviljad en medicinsk dispens innan behandling påbörjas och idrott utövas. Övriga idrottsutövare omfattas av ett retroaktivt dispensförfarande. Det innebär att de har rätt att ansöka om medicinsk dispens efter ett positivt testresultat. En ansökan om medicinsk dispens behöver uppfylla samma krav oavsett tävlingsnivå.

Information om huruvida medicinsk dispens behövs och när man ska ansöka, finns på ADSE:s webbplats.

Doping­analyser inom idrotten

De flesta dopinganalyser görs på urin, men under åren har blod/‌serumanalyser ökat.

Urin från idrottaren samlas in under övervakning. Idrottsutövaren fördelar den insamlade urinen på två flaskor för att få ett så kallat A- respektive B-prov. Flaskorna förseglas och sänds anonymt till ett WADA-ackrediterat laboratorium för analys. Där analyseras A-provet medan B-provet sparas. Om en förbjuden substans, eller en substans över ett fastställt gränsvärde, hittas analyseras provet igen med en specifik konfirmeringsmetod innan det rapporteras som positivt. Om idrottaren eller provägaren (i Sverige ADSE) vill, kan de begära att även få B-provet analyserat.

Ett positivt inrapporterat prov är en potentiell dopingförseelse och den antidopingorganisation som är ansvarig för provet hanterar utredningen. Straffet kan, beroende på omständigheterna, bli upp till 4 års avstängning, alternativt vid upprepande dopingförseelser bli en avstängning på livstid. 

Det finns ett 30-tal WADA-ackrediterade laboratorier i världen, varav ett på Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge. WADA ställer höga kvalitetskrav och laboratorierna kontrolleras regelbundet genom omfattande testkörningar och så kallade blindprov som skickas till laboratorierna för att säkerställa att de kan identifiera substansen i det spetsade provet.

Vistelserapportering

För att inom elitidrotten möjliggöra oanmälda tester utanför tävling, är en del idrottsutövare på högsta nivå ålagda att vistelserapportera via ett system framtaget av WADA. Det finns olika nivåer för vistelserapportering, och nivån styr hur mycket den aktive måste rapportera. De som rapporterar på högsta nivå måste bland annat delge en 60-min period, vilket innebär att de ska rapportera var de befinner sig 1 timme mellan klockan 06.00 och 23.00.

Om dopingkontrollanterna inte finner utövaren på rapporterad plats under den timmen kan det leda till en vistelseförseelse. Tre fastställda vistelseförseelser under en rullande 12-månadersperiod kan leda till avstängning. Bland svenska idrottare finns ungefär 300 utövare och ett 50-tal lag från utvalda idrotter som berörs av vistelserapportering. 

ADSE tar cirka 3 500 urinprover årligen, och av dessa tas 5 % på motionsidrottare från gym och andra träningsanläggningar kopplade till en förening vars specialidrottsförbund är medlem i Riksidrottsförbundet. Observera att flertalet gym och gymkedjor inte är kopplade och således kan inte dopingtester göras på dessa gym inom ramen för idrottens regelverk. I snitt testas 25 utövare positiva per år i Sverige, varav ca 50 % är inom motionsidrotten.