Opioidbehandling
Opioider är en grupp av läkemedel där det är särskilt viktigt att säkerställa en korrekt och säker användning. Vid rätt användning är opioiderna nödvändiga och till stor hjälp i sjukvården, men de kan samtidigt orsaka mycket lidande vid felanvändning.
Ett iatrogent (det vill säga ett av sjukvården orsakat) beroende som hade kunnat undvikas klassar Socialstyrelsen som en allvarlig patientskada. Biverkningar av olika slag är oönskade och allvarliga följder av läkemedelsanvändningen. Det är viktigt att:
- kunna förskriva på rätt indikation
- värdera riskerna mot nyttan med behandlingen
- upprätta en behandlingsplan
- samt att avsluta behandlingen i tid.
Åtgärder innan opioidbehandling
Bedömning med smärtanalys, som beskrivs på sidan Utredning, utgör grunden i ställningstagandet och bör ge svar på följande frågor:
-
Har andra åtgärder och läkemedel prövats eller övervägts innan och utvärderats?
-
Är det en opioidkänslig smärta där man kan förvänta sig tillfredsställande analgesi för symtomlindring, funktionsförbättring eller inom palliativ vård en livskvalitetshöjande effekt?
-
Är det en akut nociceptiv smärta där bäst indikation finns?
-
Är det en neuropatisk smärta med svag indikation eller nociplastisk smärta utan indikation?
Om man väljer att gå vidare med förskrivning av opioider bör man göra följande:
-
Bedöm alltid riskerna före insättande av opioider (se faktaruta 6, nedan).
-
Informera patienten om användningen och risker med läkemedlet. Se exempel på Centuri (regionvastmanland.se).
-
Begär samtycke till e-hälsomyndighetens “Uthämtade läkemedel” för att kunna se uttagna recept nationellt. Detta når man på olika sätt från journalsystemet. Även ”Förskrivarkollen” kan användas.
-
Använd en strukturerad vårdplan i journalen, exempel på stöd och information till patient och anhöriga finns i PDF-format på Nationellt kliniskt kunskapsstöd.
-
Ange dos, planerad behandlingstid och uppföljning.
-
Förskriv minsta förpackning av opioiden. På receptet kan det anges att behandlingstiden är kortare än vad förpackningen räcker till och att apoteket kan behålla resterande tabletter. Vid iterering ange datum för tidigaste uthämtning.
Läkaren gör en riskbedömning för substansbrukssyndrom innan förskrivning av beroendeframkallande läkemedel. Detta ska dokumenteras i journalen.
Låg risk för substansbrukssyndrom
- Äldre än 45 år
- Ingen anamnes eller hereditet för beroendesjukdom
- Ingen psykiatrisk sjukdomsbild
- Stabil social situation
- Specifik orsak till smärttillstånd
- Välmotiverad och villig till deltagande i aktiv behandling/rehabilitering
Medelstor risk för substansbrukssyndrom
- Yngre än 45 år
- Tidigare depression eller ångestsjukdom
- Hereditet för beroendesjukdom
- Tidigare beroendesjukdom
- Spridd smärtbild i tre kroppsregioner
- Svårigheter med coping och acceptans (svårt att hitta hanteringssätt och svårt att kunna arbeta med förändring trots att symptom kvarstår)
Hög risk för substansbrukssyndrom
- Äldre tonåringar och unga vuxna
- Pågående psykiatrisk sjukdom
- Pågående beroendesjukdom
- Neuropsykiatriskt tillstånd exempelvis adhd, framför allt om tillståndet är obehandlat
- Diagnosticerat personlighetssyndrom
- Utsatt psykosocial situation
- Smärta i alla fyra kroppsregioner
- Mycket hög smärtskattning
- Bristande motivation till rehabilitering
- Stor brist på coping och acceptans
Läkarens ansvar vid opioidbehandling
Den läkare som initierar en förskrivning av opioider eller beroendeframkallande läkemedel har ansvaret tills förskrivningen upphört eller tills annan instans via remiss accepterat att ta över ansvaret. Ansvaret gäller även vid förskrivning av en liten förpackning.