Utredning
Psykiatrin gör i regel den diagnostiska bedömningen av autism hos individer i olika åldrar. Bedömningen omfattar kartläggning av typiska symtom, fastställande av barndomsdebut samt differentialdiagnostiska överväganden.
Diagnostik av autism hos barn
Barn- och ungdomspsykiatrin gör i regel de diagnostiska bedömningarna av barn där man misstänker autism. Man arbetar teambaserat, där läkare och psykolog är självklara och ofta enda deltagare. Bedömningen bör ha en bred ingång, där man undersöker differentialdiagnostiskt samtidigt som man beaktar samtidigt förekommande funktionsnedsättningar och/eller psykisk sjukdom. Såväl intellektuell funktionsnedsättning (IF) som Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder (adhd) förekommer relativt ofta tillsammans med autism.
Diagnostik av autism hos vuxna
De vuxna som har autism i kombination med IF har i regel fått autismdiagnos i barndomen, men undantag finns, bland annat en del utlandsfödda. Vuxna som har diagnostiserats med autism efter 18 års ålder har således i regel inte IF och symtomen har av olika anledningar inte varit så påfallande under barndomen att de föranlett autismfrågeställning. Man bör beakta att många har så kallad svag teoretisk begåvning och att stödinsatserna bör utformas därefter. Endast ett fåtal har övergenomsnittlig intellektuell nivå.
Hos vuxna kan det finnas psykisk sjukdom eller personlighetssyndrom som har drag och symtom som är gemensamma med autism, varför vuxenpsykiatrisk kompetens är nödvändigt vid diagnostisk bedömning med autismfrågeställning. Autism hos ungdomar respektive vuxna ökar risken för psykisk sjukdom, framför allt depression och/eller ångestsyndrom. Även psykossjukdom är överrepresenterad bland vuxna med autismdiagnos
(25).
Det viktigaste verktyget för bedömning av autism hos en vuxen är anamnesen tillsammans med en bedömning av beteendet, som läkare och psykolog bör göra gemensamt. Man bör om möjligt även inhämta anamnes och beteendebeskrivning från någon som känt personen i barndomen.