Utredning

Adhd diagnostiseras genom en klinisk bedömning 

.

Bedömningen ska:

• kartlägga somatisk sjuklighet och psykiatriska symptom.

• kartlägga den psykosociala miljön och identifiera psykosociala stressorer.

• kartlägga användning av nikotin, alkohol och illegala droger.

• innefatta en värdering av kognitiv funktion.

• fastställa tidig symtomdebut (innan 12 års ålder).

• fastställa kliniskt signifikant funktionsnedsättning i mer än en livssituation.

• för barn via information från skolan/förskolan bekräfta att symtom föreligger i skolmiljön.

Läkare och psykolog bör i samarbete göra den diagnostiska bedömningen av adhd. Följande bör ingå:

• En bedömning av intellektuell nivå (som ej måste vara testning utan kan vara klinisk).

• Föräldraintervju (för barn och ungdomar) eller för vuxna en objektiv uppväxtanamnes via en familjemedlem, skolpersonal, journalgenomgång eller annat.

Adhd-symtom hos vuxna

Hos många unga med adhd förändras symtomen under uppväxten, vanligast genom en minskning av den för omgivningen märkbara hyperaktiviteten och impulsiviteten. Uppmärksamhetsstörningen brukar finnas kvar i oförminskad omfattning. Oftast tar sig hyperaktiviteten uttryck i en inre rastlöshet som upplevs som mycket besvärande av personen. 

Adhd innebär bristande exekutiva funktioner, det vill säga: förmåga att organisera, planera, välja och styra sitt beteende. Dessa funktioner behövs för ett självständigt och välfungerande vardagsliv. Exekutiva funktioner anses vara färdigutvecklade först i 20‍-‍årsåldern och kan påverkas tillfälligt eller stadigvarande av mycket annat än adhd, till exempel:

• substansanvändning
• psykisk sjukdom
• somatisk sjukdom
• stress
• sömnbrist.

Därför ställs det höga krav på differentialdiagnostiken. Det finns en betydande risk för samtidig sjukdom eller funktionsnedsättning 

.