Smärta
Smärtbehandling bör i första hand och om möjligt inriktas på att eliminera orsaken till smärtan. Ofta behövs i tillägg farmakologisk behandling för optimal smärtlindring. Beroende på smärtans intensitet kan man ibland behöva kombinera systemisk och lokal behandling. Vid smärttillstånd i munslemhinnan kan lokalt verkande medel ha god effekt och underlätta födointag och daglig munvård.
Smärta definieras av International Association for the Study of Pain (IASP) som "en obehaglig sensorisk och känslomässig upplevelse förenad med, eller som liknar den förenad med, vävnadsskada eller hotande vävnadsskada"
(56).
Inom tandvården är farmakologisk behandling av smärta aktuellt framför allt vid kortvariga smärttillstånd av nociceptiv karaktär, som uppstår till följd av vävnadsskada.
Vid svår akut smärta kan kortvarig behandling med opioider vara indicerad. Behandling med opioider behöver vanligen inte användas mer än 3-5 dagar. Svaga opioider som kodein och tramadol rekommenderas ej inom tandvården.
Patienter med långvarig orofacial smärta bör remitteras till specialisttandvård, ofta med stöd av smärtteam. Vid utebliven förväntad effekt av farmakologisk smärtbehandling bör diagnosen omprövas.
Utredning
Vid smärta i munhålan rekommenderas bedömning av tandläkare.
Svår tandvärk beror ofta på svullnad och ökat tryck i en enskild tand. Farmakologisk smärtbehandling bör föregås av en noggrann anamnes och utredning.
Behandling
Behandlingen bör om möjligt inriktas på att eliminera orsaken till smärtan.
Såväl lokal som systemisk smärtbehandling kan behöva tillgripas.
Vid avgränsade förändringar rekommenderas:
-
Lidokain APL munhålepasta 5 % (lagerberdning)
-
Xylocain kutanspray 100 mg/ml
-
Lidokainhydroklorid i oral cleaner APL (lagerberedning)
-
bensydamin munsköljvätska
-
bensydamin munhålespray.
För dosering se respektive läkemedels produktresumé.
Vid smärtbehandling rekommenderas en ”analgetikatrappa” där man successivt, beroende på intensitet och orsak till smärtan, lägger till lämpliga preparat. Vid lätt eller måttlig smärta är paracetamol förstahandsval (till äldre maximalt 3 g/dygn). Om paracetamol inte ger tillräcklig effekt och/eller om det finns inflammatoriskt inslag är cyklooxygenas (COX)-hämmare ett lämpligt preparat (ej till äldre) antingen ensamt eller som tillägg till paracetamol till exempel naproxen eller ibuprofen
(17).
Vid mycket kraftig smärta kan man redan i tidigt skede lägga till en stark opioid för att förstärka smärtlindringen i centrala nervsystemet (CNS). Förstahandsval är då morfin.
Komplikationer
För att minska risken för biverkningar är rekommendationen kortast möjliga behandlingstid med lägsta effektiva dos. Detta gäller speciellt COX-hämmare och opioider.
Opioider har flera kända biverkningar såsom:
- obstipation
- illamående
- trötthet
- yrsel
- andningsdepression.
Dessa biverkningar är dosberoende. Korta behandlingstider minskar också risk för toleransutveckling. Smärttillstånd kan vid otillräcklig behandling övergå i kronisk smärta. Därför är det angeläget att behandla kortvariga smärttillstånd.
Uppföljning
Man bör utvärdera och följa upp effekten av smärtbehandlingen.
Man bör kontakta specialisttandvården eller smärtteam vid svår och långvarig smärta. Bettfysiolog kan handlägga käkmuskelsmärta (temporomandibulär dysfunktion/TMD). Specialist i endodonti kan handlägga smärttillstånd i tänder och omgivande vävnad.