Orofacial smärta och käkfunktions­störning

Den vanligaste orsaken till långvarig smärta i ansiktsregionen är temporomandibulär dysfunktion (TMD). Vanliga symptom är:

• smärta i käkar, tinningar och öron
• huvudvärk
• gap- och tuggsvårigheter.

Symtomen leder till en stor negativ inverkan på livskvalitet. Dessa patienter är vanligt förekommande inom allmäntandvård, på vårdcentraler och inom olika medicinska specialiteter som ÖNH, reumatologi och neurologi, men är ofta underdiagnosticerade.

Prevalensen av TMD är 10‍-‍15 % av den vuxna befolkningen och är, som många andra smärttillstånd, vanligare hos kvinnor än hos män. Förekomsten är låg hos barn men ökar under tonårsperioden, är högst i ung medelålder för att sedan minska hos äldre.

Exempel på symptom kan vara:

• svårigheter att gapa
• käkledsljud
• ansiktssmärta
• symptom från öronen som smärta och ljudfenomen
• tuggmuskelrelaterad spänningshuvudvärk
• smärtsam käkfunktionsstörning
• käkledsartros med käkledssmärta.

Orsaken till att vissa individer utvecklar TMD är oklar, men flera olika faktorer antas samverka.

Tänkbara orsaker:

• Trauma av yttre kraft eller upprepad överbelastning av käkarna på grund av parafunktion såsom bruxism, nagelbitning, långvarig gapning etcetera.

• Vissa allmänmedicinska tillstånd som artros, juvenil idiopatisk artrit och reumatoid artrit.

• Ett instabilt bett kan också i vissa fall ha en betydande roll.

Det är vanligt med bruxism, det vill säga tandgnissling eller tandpressning dagtid eller under natten. Detta parafunktionella beteende orsakar överbelastning av tuggapparaten med risk för:

• huvudvärk
• nedslitna tänder
• käkledsproblem
• muskelbesvär.

Utredning

Den smärta patienten upplever kan vara mycket kraftig och ibland svår att skilja från tandvärk. Om smärtan är långvarig beror den ofta på funktionsstörningar i käkarna.

I första hand undersöker allmäntandläkare patienten, varvid dental genes till smärtan bör uteslutas.

Patienterna kan känna smärta och obehag spontant eller när de äter, tuggar och talar. Noggrann anamnes och undersökning ingår i utredningen. Om ingen uppenbar dental orsak till smärtan kan identifieras bör en fullständig bettfysiologisk undersökning göras.

Behandling

Man inriktar behandlingen på att:

• bryta parafunktion
• avlasta tänder och käkar
• reducera smärta
• förbättra funktion.

Behandlingen består i att:

• minska smärta/obehag, till exempel med farmaka, fysioterapi eller en bettskena.

• avlasta käkarna och skydda tänderna, till exempel med en bettskena.

• förbättra käkarnas funktion och rörelseförmåga, till exempel med en bettskena, avslappnings- eller töjningsövningar 

  (24)

  .

Behandling av parafunktion som till exempel bruxism dagtid handlar ofta om att förändra vanor och beteenden som bidrar till smärtan och att lära sig att hantera smärtan.

Behandling av nattlig bruxism består ofta av att patienten får en hård bettskena att använda nattetid. Skenan avlastar tänder och skyddar mot ytterligare tandslitage. Mjuka skenor har också god effekt och kan med fördel användas dagtid. Den farmakologiska behandlingen vid smärta i käkmuskulaturen är i första hand inriktad på smärtstillande och inflammationsdämpande i form av paracetamol och/eller icke steroida antiinflammatoriska/antireumatiska medel (NSAID)-preparat 

.

Komplikationer

Långvarig käkmuskelsmärta påverkar livskvaliteten negativt.

Om smärttillstånd ej behandlas finns det risk för att tillståndet utvecklas till en mer kronisk och svårbehandlad smärta.

Uppföljning

Utvärdering av insatt behandling bör ske. Vid behandlingssvikt bör diagnosen omvärderas och man bör ta ställning till fortsatt utredning, till exempel remiss till specialist i bettfysiologi.

Kontroll och uppföljning av insatt behandling sker hos ordinarie tandläkare. Vid svåra fall, då besvär kvarstår trots behandling, bör man konsultera specialist i bettfysiologi. Remiss till bettfysiolog bör innehålla uppgifter om:

• anamnes inklusive symptomduration samt eventuell tidigare behandling

• enkelt status inklusive gapförmåga

• tidigare sjukdomar

• resultat av utförda undersökningar

• artritmisstanke

• aktuell medicinering.