Orala svampinfektioner
Svampinfektion i munhålan är en indikator på att något är ur balans, till exempel på grund av sjukdom och/eller medicinering. Innan man påbörjar antimykotisk behandling bör man utreda och om möjligt åtgärda bakomliggande faktorer.
Candida albicans svarar för huvuddelen av orala svampinfektioner och uppträder vanligtvis till följd av nedsatt resistens i vävnaden, antingen lokalt eller generellt (opportunistisk infektion). Lokalt nedsatt resistens kan uppstå vid:
- muntorrhet
- användning av proteser med undermålig passform och/eller bristfällig hygien
- rökning
- lokal läkemedelsbehandling med steroider
- frekventa sockerinnehållande måltider
- förändringar i salivens kvalitet.
Generellt nedsatt resistens kan föreligga vid:
- nedsatt allmäntillstånd
- strålbehandling
- långvariga infektioner
- bristtillstånd
- hematologiska sjukdomar
- endokrina sjukdomar
- vid behandling med till exempel antibiotika, cytostatika eller kortikosteroider.
Oral candidos förekommer vanligen som erytematös- respektive pseudomembranös klinisk variant. Kliniskt ses rodnad ofta i kombination med:
- smärta
- sveda
- ändrad smakupplevelse och sväljsvårigheter
- vita avskrapbara pseudomembran.
Oral candidos hos småbarn läker ofta av sig själv. Detta tillstånd kallas ibland för ”torsk”.
Munvinkelragader (angulär cheilit) är en så kallad candida-associerad infektion, där ofta en blandinfektion av svamp och stafylokocker föreligger.
Utredning
Ofta räcker det med en klinisk undersökning för att ställa diagnosen. Vid behov eller terapisvikt kan svampodling utföras. Odling är värdefullt på kraftigt immunsupprimerade patienter. Uteslut bristtillstånd och andra invärtesmedicinska tillstånd som också kan utgöra etiologi för munvinkelragader.
Behandling
Svampbehandling ska ske på strikta indikationer och differentialdiagnostik är viktigt
(19). Läkemedelsbehandling kan administreras lokalt eller systemiskt. En immunkompetent patient utan symtom där orsaken till svampinfektion är känd kräver sällan farmakologisk behandling.
Symtomgivande candidos hos immunkompetent patient behandlas initialt med lokalt verkande medel, nystatin.
En patient som är kraftigt immunsupprimerad bör behandlas antingen med nystatin eller systemiskt med fluconazol. Längre behandlingsperioder och profylaktisk behandling förekommer ofta.
Muntorra patienter kräver högre dos av nystatin än vad som rekommenderas i produktresumén; cirka 2-4 mL 4 gånger dagligen i 4-6 veckor.
Oral candidos hos barn (torsk) bör endast i undantagsfall behandlas med nystatin. I stället kan man pröva att badda med vichyvatten.
Munvinkelragader behandlas lokalt med kräm innehållande hydrokortison och mikonazol (till exempel Cortimyk eller Daktacort). Mjukgörande salva bör användas efter utläkning för att hålla munvinklarna smidiga och förebygga sprickbildning.
Komplikationer
I de fall en till synes frisk person utvecklar oral candidos bör man överväga vidare utredning av allmänhälsan. Svårt sjuka patienter med hög risk för utveckling av oral candidos och systemisk svampinfektion bör behandlas profylaktiskt. Ingen resistensproblematik finns beskriven avseende nystatin
(17) (19).
Uppföljning
Läkemedelsbehandling av oral candidos har vanligtvis god effekt, men man bör åtgärda bakomliggande orsak då risk för recidiv annars är stor.
När behandling sätts in bör behandlingsresultatet utvärderas och vid behandlingssvikt ska man omvärdera diagnosen.
Behandling är ej nödvändig för patienter med känd bakomliggande orsak till oral candidos och där den bakomliggande orsaken inte kan elimineras, som till exempel vid muntorrhet eller vid bruk av inhalationssteroider
(17).