Muntorrhet
Hög ålder, strålbehandling i samband med huvud-halscancer, Sjögrens syndrom, läkemedelsbehandling (polyfarmaci) och nedsatt oral motorik är vanliga orsaker till muntorrhet.
Muntorrhet orsakar tand- och slemhinneproblem och kan leda till försämrad livskvalitet. Saliven skyddar munnens slemhinnor mot mekanisk, kemisk och termisk retning samt underlättar tal och nedsväljning av föda. Saliven hjälper även till med remineralisering av tandvävnad.
Muntorrhet kan orsakas av förlust av, eller negativ påverkan på, fungerande spottkörtlar.
Sjögrens syndrom och strålbehandling är exempel på tillstånd som ger förlust av körtelvävnad medan läkemedel, anorexi/bulimi, diabetes mellitus, njursvikt och elektrolyt- och vätskebalansrubbningar kan ge upphov till minskad sekretion från en i övrigt frisk körtel.
Utredning
Muntorrhet är patientens subjektiva upplevelse och även vid normal sekretion kan patienten känna sig torr i munnen. Detta kan tillexempel bero på en ändrad salivsammansättning med ett minskat proteininnehåll.
Tandläkare kan undersöka salivsekretionshastigheten. Vilosalivsekretion <0,1 ml/minut och stimulerad sekretion <0,7 ml/minut är objektiva fynd på hyposalivation.
Behandling
Salivstimulerande- och saliversättningsmedel används vid behandling av muntorrhet.
Vid kvarvarande funktion i körtelvävnaden är salivstimulerande medel förstahandsalternativ. Preparat som innehåller buffrad äppelsyra och fluor har här ett användningsområde (Xerodent). Saliversättningsmedel med natriumfluorid apotek produktion och laboratorier (APL), munhålelösning 0,02 % finns att förskriva till patienter vid muntorrhet (vuxna och barn >12 år:
- 1-2 sprayningar vid behov flera gånger dagligen, maxdos: 30 sprayningar/dygn relaterat till fluoriddosen).
Vid strålbehandling och Sjögrens syndrom kan Pilokarpin (Salagen) vara indicerat. Detta gäller även vid muntorrhet orsakad av strålbehandling. Även till smärtpatienter som besväras av muntorrhet orsakad av opiodbehandling kan man överväga Salagen
(51).
Komplikationer
Muntorrhet medför ökad risk för oral ohälsa samt svårigheter att äta och tala.
Muntorrhet medför en ökad risk för:
- gingivit
- karies
- lokala munslemhinnebesvär
- oral candidos
- svårigheter att äta och tala
- försämrad livskvalitet.
Uppföljning
På grund av den ökade risken för försämrad oral hälsa är det värdefullt med regelbunden tandvårdskontakt och profylax.
Man bör anpassa munvårdspreparat och produkter till dessa patienter som har skör munslemhinna med till exempel fluoridtillskott och smörjande preparat.