Patienten, ingreppet och postoperativ vård
För att kunna genomgå en transplantation krävs att patienten lider av en organsvikt där andra behandlingsalternativ är uttömda. Patienten måste också vara tillräckligt frisk för att tåla ingreppet och kunna medverka till den efterföljande immunhämmande behandlingen. Donation sker i huvudsak från avlidna men för njurar och i viss mån lever är donation från levande donator möjlig.
Vem kan bli transplanterad?
Inför transplantationen görs en noggrann utredning för att fastställa att organsvikten är irreversibel och terminal samt att andra behandlingsalternativ inte längre är aktuella. Därutöver utvärderas både generella riskfaktorer som kan påverka överlevnad, såsom ålder, samsjuklighet och allmänt hälsotillstånd, samt organspecifika faktorer som kan påverka utfallet av respektive transplantation. Vanliga kontraindikationer mot transplantation inkluderar:
- aktiv cancer
- pågående infektion
- multipel organsvikt
- allvarlig hjärtkärlsjukdom
- aktivt missbruk av alkohol- eller droger
- svår psykisk sjukdom.
I vissa mycket sällsynta situationer kan en individ med två eller flera sviktande organ genomgå transplantation av mer än ett organ samtidigt. Detta förfarande är tekniskt och immunologiskt mer krävande än att transplantera ett enskilt organ och genomförs där man har möjlighet och erfarenhet sedan tidigare av att transplantera dessa organ var för sig.
Organbrist förblir en begränsande faktor för transplantation, trots att många åtgärder vidtagits för att öka tillgången på organ de senaste åren. Att bli accepterad för organtransplantation är således ingen garanti för att ett passande organ kommer att finnas tillgängligt, och väntetiderna kan ibland bli mycket långa. Under väntetiden kan oförutsedda händelser inträffa som gör att en patient inte längre är en lämplig kandidat för transplantation. I sådana fall går det att antingen tillfälligt eller permanent ta ner patienten från transplantationsväntelistan.
Vem kan donera organ?
Det finns två typer av donation: donation från avliden donator och donation från levande donator. All donation sker på frivillig bas och i donationsregistret kan man registrera sin donationsvilja efter döden. Om ingen vilja finns registrerad finns det i lagen ett förmodande om att patienten hade velat donera organ efter sin död, om inget som talar emot detta framkommer vid samtal med närstående. Det finns ingen övre åldersgräns för organdonation.
Donation från levande donator är idag möjligt för njure, samt i vissa fall för leversegment eller delar av tunntarmen, även om det senare är ovanligt. För övriga organ är donation från levande donator för närvarande inte möjligt.
All donation från avlidna sker idag uteslutande på en intensivvårdsavdelning. Det finns två donationsformer från avlidna:
- Donation after Brain Death (DBD)
- Donation after Circulatory Death (DCD)
Denna typ av donation har varit möjlig i Sverige sedan 1988, då hjärndödsbegreppet infördes. DBD innebär att en person som är dödförklarad med direkta kriterier (klinisk neurologisk undersökning) kan donera organ. Upprätthållande av hjärtlungfunktionen sker genom medicinskt och mekaniskt stöd fram till donation. De vanligaste primära hjärnskadorna hos DBD donatorer är intracerebral blödning och traumatisk skallskada.
Detta är en donationsform som är en del av svensk rutinvård sedan 2020. DCD innebär donation av organ från personer där man efter ett varaktigt hjärtstopp kan konstatera att patienten är död. Cirkulationsstilleståndet ska ha varat 5 minuter innan patienten dödförklaras enligt indirekta kriterier. DCD kan bli aktuellt när det på en intensivvårdsavdelning sker ett avslut av omfattande livsuppehållande behandling, som inte längre bedöms kunna vara till gagn för patienten. För att donation ska vara möjlig måste patienten avlida inom en kort tidsrymd efter behandlingslut, annars riskerar organen att ta skada. De vanligaste diagnoserna för DCD-donatorer är primära hjärnskador och anoxiska hjärnskador efter hjärtstopp.
När en positiv donationsvilja är fastställd utreds donatorn för att bedöma organfunktion och för att utesluta åkommor som kan försämra mottagarens långtidsöverlevnad. Syftet är också att minimera risken för överföring av infektioner eller andra sjukdomstillstånd från donator till mottagare. I samband med utredning av donationsvilja och utredning av organen pågår så kallad organbevarande behandling genom upprätthållande av blodtryck och syresättning med hjälp av sedvanliga intensivvårdsåtgärder.
Ingrepp och postoperativ vård
En majoritet av alla transplantationsingrepp är akuta och när en donator finns tillgänglig är det nödvändigt att genomföra ingreppen med kort varsel. Detta innebär att man med kort framförhållning kallar in de som står på väntelistan till respektive enhet. Undantaget är donation med levande givare (njurdonation med levande donator) som man kan planera. Karaktär på ingreppen varierar beroende på vilket organ som är aktuellt för transplantation, vilket i sin tur påverkar längden på den postoperativa vården. Komplexiteten och omfattningen av operationen, samt organets specifika krav på övervakning och återhämtning, avgör hur länge patienten behöver vård efter transplantationen. Transplantation av thoraxorgan ger i huvudsak upphov till längre postoperativa vårdtider än transplantation av bukorgan med undantag av tarm som även den kräver relativt lång postoperativ vårdtid.