Undernäring och nutritions­behandling

Sjukdomsrelaterad undernäring är vanligt, särskilt hos äldre med kronisk sjukdom. Undernäringen medför livskvalitetsförluser och lidande för den enskilde patienten, men det innebär också förbrukning av stora resurser, framför allt inom vård och omsorg av den äldre befolkningen.  

Risk för undernäring

I Socialstyrelsens nationella kunskapsstöd finns information om metoder och rutiner för att identifiera och bedöma risk för undernäring.

Undernäring utan inflammation

Undernäring utvecklas när patientens förbrukning av energi och/eller andra näringsämnen under en tillräckligt lång tid är större än intaget. Förloppet påverkas starkt av om sjukdomen medför en inflammationsreaktion eller inte. Om tillståndet inte medför någon inflammation är problemet huvudsakligen att individen inte kan äta tillräckligt. Effektiv nutritionsbehandling kan då återställa näringstillståndet, om patienten får behandlingen under tillräckligt lång tid.

Undernäring med inflammation

När sjukdomsprocessen medför en inflammatorisk reaktion kan nutritionsbehandlingen återställa energibalans eller förhindra fortsatt utarmning av energiförråd. Behandlingen kan dock inte återställa förlusterna av muskelprotein på grund av den inflammationsdrivna nedbrytningsprocessen. För att återställa sådana förluster behövs därför både nutritionsbehandling och åtgärder, för att behandla de sjukdomsprocesser som underhåller inflammationsreaktionen.

Nutritions­behandling

Nutritionsbehandling innebär att man tillför energi och näringsämnen i syfte att tillgodose energi- och näringsbehov. Behandlingen ska individanpassas efter tillståndet och omständigheterna. Nutritionsbehandling omfattar (enskilt eller i kombination):

• anpassad kost
• speciallivsmedel
• näringssupplement
• artificiell näringstillförsel (enteral/parenteral)
• rådgivning om ätande och ätbeteende.

Nutritionsbehandling skiljer sig från läkemedelsbehandling bland annat genom att acceptans och följsamhet varierar stort mellan individer. Man ger artificiell näringstillförsel under en stor del av dygnets timmar. Därför är avbrott och störningar i tillförsel vanligare än vid läkemedelstillförsel på fasta tider.

Anpassad mat

Grunden för nutritionsbehandling är ett peroralt intag av energi och näring i form av vanlig mat. För att kunna tillgodose behoven hos människor med olika sjukdomar och funktionshinder måste man ta särskild hänsyn till såväl måltidsordning som sammansättning och utformning av maten.

För patienter, där sjukdomen inte medför någon påtaglig funktionsnedsättning eller näringsproblem, bör matens sammansättning följa gällande näringsrekommendationer, Nordic nutrition recommendations 2023.

När sjukdomen medför funktionsnedsättning är ofta den fysiska aktiviteten nedsatt. Energibehovet är då lägre, men behovet av andra näringsämnen är oftast oförändrat och ibland ökat, beroende på sjukdomen. Aptiten är ofta sänkt och man måste utforma maten så att de näringsämnen som behövs ryms i en mindre mängd mat. I tidigare rekommendationer om sjukhusmat benämndes sådan mat E‍-‍kost, men idag har denna sorts mat varierande utformning och beteckningar vid olika sjukhus.

Kosttillägg

Hos många patienter som utvecklar undernäring räcker inte anpassning av maten till för att kunna motverka försämringen. Ett viktigt komplement till maten blir då användning av berikningspreparat och näringsdrycker.

Artificiell näringstillförsel

Hos ett mindre antal patienter är förmågan att äta så nedsatt att anpassad mat och näringsdrycker är otillräckligt för att tillgodose energi- och näringsbehov. För sådana patienter bör man utreda behovet av artificiell näringstillförsel. Näringen kan utformas för tillförsel i mag-tarmkanalen, enteral nutrition, eller direkt i blodbanan, parenteral nutrition.