Artificiell näringstillförsel
Artificiell näringstillförsel används för att tillgodose energi- och näringsbehov när förmågan att äta är så nedsatt att anpassad mat och näringsdrycker inte räcker till. När mag-tarmkanalen fungerar används i första hand enteral nutrition. När mag-tarmkanalens funktion är otillräcklig ges den resterande mängden av näring parenteralt.
Artificiell näringstillförsel kan täcka näringsbehov när förmågan att inta eller tillgodogöra sig vanlig föda är kraftigt nedsatt eller upphävd. En sådan behandling måste utformas, övervakas och kontrolleras noggrant för att undvika komplikationer. Riskerna med behandlingen måste alltid vägas mot den förväntade nyttan. Detta kan man bara göra utifrån en samlad bedömning av patientens tillstånd.
Indikation
Den generella indikationen för artificiell näringstillförsel är:
-
bristande näringsintag som inte kan behandlas med koståtgärder
-
att den artificiella näringstillförseln behövs under en period som överstiger eller beräknas överstiga en vecka
-
där medicinsk bedömning talar för att nutritionsbehandling troligen kan förbättra situationen.
För barn bör ett begränsat näringsintag redan efter 3–4 dygn leda till att man bör överväga artificiell näringstillförsel.
Målet med artificiell näringstillförsel är att tillgodose patientens energi- och näringsbehov. Detta bör man individanpassa till ett så enkelt sätt som möjligt med bibehållen effekt. I de flesta fall tillför man det som är möjligt i form av anpassad kost, ofta kompletterad med näringsdrycker, och när detta inte räcker ger man resterande mängd näring artificiellt.
Val av tillförselväg
När mag-tarmkanalen fungerar är enteral nutrition förstahandsalternativ. I de fall då funktionen i mag-tarmkanalen är otillräcklig ger man den resterande mängden av näring, elektrolyter och vätska parenteralt. De flesta patienter har bäst nytta av olika kombinationer av oral, enteral och parenteral tillförsel, och endast en mindre andel kommer att vara i en situation där enbart enteral eller parenteral tillförsel utnyttjas.
Funktionen i mag-tarmkanalen förändras ofta över tid. Behandlingen bör anpassas till detta, med gradvisa övergångar till exempel från parenteral till oral/enteral nutrition. Figur 1 illustrerar dessa principer.
När intaget är otillräckligt, använd i första hand anpassad kost, vid behov med anpassad konsistens och kosttillägg. Om detta inte räcker, använd artificiell näringstillförsel. Ge näringen enteralt om mag-tarmkanalen fungerar. Vid otillräcklig funktion, ge resterande behov parenteralt.
Tillräckligt intag
Om patientens intag av näring är tillräckligt ska man i första hand:
- använda allmän kost
- följa upp patienten regelbundet.
Otillräckligt intag
Om patientens intag av näring är otillräckligt ska man i första hand använda:
- energi- och proteinrik kost
- kost med ändrad konsistens
- kosttillägg.
Tillräckligt intag efter tillskott
Om patientens intag är tillräckligt, efter att man har använt energi- och proteinrik kost inklusive kost med ändrad konsistens samt kosttillägg, ska man:
- fortsätta behandlingen
- följa upp patienten regelbundet.
Otillräckligt intag efter tillskott
Om patientens intag är otillräckligt, efter att man har använt energi- och proteinrik kost inklusive kost med ändrad konsistens samt kosttillägg, ska man använda artificiell nutrition.
Om mag-tarmkanalen fungerar
Om mag-tarmkanalen fungerar när det är dags att påbörja artificiell nutrition ska man använda något av följande:
- enteral nutrition
- kombinationen peroral och enteral nutrition.
Om mag-tarmkanalen inte fungerar
Om mag-tarmkanalen inte fungerar när det är dags att påbörja artificiell nutrition ska man använda parental nutrition.
Om mag-tarmkanalen delvis fungerar
Om mag-tarmkanalen delvis fungerar när det är dags att påbörja artificiell nutrition ska man använda kombinationen parenteral och peroral/enteral nutrition.
Energi- och proteinbehov
En tumregel för energibehovet hos vuxna är följande:
-
En sängbunden patient har ett energibehov på 25 kcal/kg kroppsvikt/dygn.
-
En uppegående patient med begränsad fysisk aktivitet har ett energibehov på 30 kcal/kg kroppsvikt/dygn.
Barn har avsevärt större energibehov, bland annat för att de under ett sjukdomsförlopp ofta är tämligen aktiva och för att energi behövs för att bibehålla tillväxt.
Proteinbehovet för friska vuxna beräknas till 0,8 g/kg kroppsvikt/dygn. Proteinbehovet hos sjuka är ofta ökat till 1,0–1,5 g/kg kroppsvikt/dygn.
Genomsnittligt energibehov/kg aktuell kroppsvikt (BW)/dygn.
| Basalmetabolism (BMR) | kJ/kg | kcal/kg |
|---|---|---|
| BMR | 85 | 20 |
| BMR + 25 % (sängbunden) | 105 | 25 |
| BMR + 50 % (ej sängbunden) | 125 | 30 |
| BMR + 75–100 % (återhämtning) | 150–170 | 35–40 |
Dessa värden korrigeras erfarenhetsmässigt om patienten är:
- Mager (+10 %), 18–30 år (+10%), >70 år (−10 %).
- För varje grads temperaturförhöjning (+10 %).
- Vid övervikt (BMI >25) kan den kroppsvikt som motsvarar BMI = 25 användas med tillägg av 25 % av den överskjutande vikten.
En förutsättning för en effektiv och säker behandling med artificiell nutritionstillförsel är att det finns etablerade vårdrutiner och en god övervakning av:
- den samlade tillförseln av näring
- dess effekter
- eventuella biverkningar.
Speciellt artificiell nutritionstillförsel till barn bör handläggas i samråd med pediatrisk specialist med tillgång till nutritionsteam eller motsvarande kompetens.