Mikroskopisk kolit
Mikroskopisk kolit är en besvärande sjukdom som karaktäriseras av oblodig lös avföring som ofta är svår att kontrollera. Den leder oftast inte till närings- eller vätskebalansrubbning och är inte kopplad till slemhinneförändringar eller ökad cancerrisk i tarmen.
Mikroskopisk kolit är ett samlingsnamn för diagnoserna kollagen kolit och lymfocytär kolit och kännetecknas av kroniska oblodiga och vattniga diarréer. Mikroskopisk kolit debuterar oftast senare i livet – medelåldern vid debut är 60–65 år. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor än män. Den årliga incidensen av mikroskopisk kolit är cirka 12–14 per 100 000 invånare.
Orsaken till mikroskopisk kolit är till stora delar okänd men sjukdomen har associerats med rökning samt användning av vissa läkemedel exempelvis icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), acetylsalicylsyra, protonpumpshämmare, statiner och serotoninåterupptagshämmare.
Utredning
Diagnosen mikroskopisk kolit kan vara svår att ställa. Biokemi och avföringsprover kan i många fall vara inom referensområdena. För att få en fastställd diagnos måste man be om vävnadsprover i koloskopiremissen eftersom det makroskopiska utseendet i tarmen kan vara normalt. Med förfinad endoskopisk teknik kan man i vissa fall se slemhinneförändringar men det är inget som idag kan säkerställa en diagnos i klinisk praxis.
Om det föreligger kraftigt avvikande prover samt viktnedgång bör man göra ett differentialdiagnostiskt övervägande.
Behandling
Lindriga besvär kan behandlas med loperamid eller gallsaltsbindare men oftast behöver patienten behandlas med budesonid
(29). Budesonid ges i dosen 9 mg per dag i 6–8 veckor följt av nedtrappning under fyra veckor.
Fyra av fem patienter svarar bra på budesonidbehandling men upp till hälften av patienterna får nytt skov under de kommande åren. För patienter med täta skov kan man tillämpa långtidsbehandling med budesonid i doser mellan 3–6 mg per dygn.
Prognosen för mikroskopisk kolit är god och svåra komplikationer är ovanliga
(30).
Uppföljning
Patienten ska ha kontakt med en läkare som är väl förtrogen med tillståndet. Om tillståndet försämras trots adekvat behandling eller avvikande förlopp ska man ta ny differentialdiagnostisk ställning.