Mononukleos
Mononukleos eller körtelfeber orsakas av Epstein-Barr virus (EBV) och drabbar framför allt ungdomar. Hos mindre barn är symtomen ospecifika och de flesta blir odiagnostiserade. Symtomen liknar faryngotonsillit.
I tonåren är insjuknandet ofta långsamt med trötthet och stigande feber följt av halsbesvär och svullna lymfkörtlar i käkvinklar, längs Musculus Sternocleidomastoideus och ibland i axiller. Svalgsmärtan kan vara uttalad. Förloppet blir ofta långdraget, 1–3 veckor, med förstorade tonsiller som täcks av en gråvit beläggning och illaluktande andedräkt. Mjälte och lever kan bli förstorade. De flesta patienter med mononukleos söker läkarvård på grund av misstanke om tonsillit eller för att de inte har upplevt någon förbättring efter behandling för GAS. Mononukleos kan ge upphov till långvarig trötthet, ibland flera månader.
Provtagning
Det vanligaste snabbtestet, Monospot, påvisar heterofila antikroppar och har hög specificitet, men ger utslag tidigast efter 5–7 dagar. Hos mindre barn är testet mindre tillförlitligt. Om man inte är säker på diagnos efter användning av snabbtestet kan man kontrollera med Epstein-Barr-serologi. Ofta går det att påvisa EBV IgM-antikroppar redan när symtomen debuterar. Antalet EBV IgM-antikroppar når sin topp 2–3 veckor efter symtomdebut och försvinner inom 3–4 månader. Samtidigt fynd av GAS är inte ovanligt, men vanligtvis uppkommer misstanken på mononukleos först efter att man har uteslutit GAS. Fynd av ett förhöjt antal vita blodkroppar, med större andel monocytliknande lymfocyter, liksom förhöjda transaminaser kan tala för mononukleos. EBNA-antikroppar (antikroppar mot virusets kärnantigen) IgG blir positiva först efter 8–16 veckor och förekomsten av IgG EBNA visar på en tidigare genomgången infektion av äldre datum.
Om patienten har en mononukleosliknande sjukdomsbild bör man utesluta primär hiv, i de fall då både GAS och mononukleos-diagnostik utfaller negativt.
Behandling
Antiviral terapi mot Epstein-Barr virus saknas. Enstaka fall av mononukleos kräver sjukhusvård på grund av andnings- och nutritionsproblem. Man bör avråda patienten från kamp- och kontaktsporter så länge som lever-/mjältförstoring finns, det vill säga vanligen i cirka 3 veckor. Om diagnosen är säkerställd och förloppet är komplikationsfritt är det inte nödvändigt att kontrollera blod- och leverstatus. Genomgången mononukleos ger livslång immunitet.