Mikroembolier
Mikroembolier är vanligen mindre än en millimeter och ger därför perfusionsstörningar långt perifert. Vanligaste embolikällan är perifera aneurysm eller ulcererande aterosklerotiska plack, men embolierna kan även komma från kardiella källor.
Typexempel för mikroembolier är övergående ischemiska episoder i hjärnan och retina (så kallad transitorisk ischemisk attack (TIA) och amaurosis fugax, plötslig övergående blindhet), se kapitlet Ögonsjukdomar, avsnittet Amaurosis fugax.
I extremiteterna är den typiska manifestationen plötsligt debuterande, intensivt ömmande blåröda, cyanotiska, skarpt begränsade fläckar av varierande storlek ytterst på fingertoppar eller tår. Vanligen kallas tillståndet ”blue toe syndrom”. Missfärgningen är inte borttryckbar och kan kvarstå under flera veckor och ge uttalade och mycket svårbehandlade smärtor. Vaskuliter är en differentialdiagnos, se avsnittet Vaskuliter.
Utredning och behandling
Behandlingen är rent symtomatisk med analgetika. För denna patientgrupp bör man genomföra en standardutredning för att eftersöka en embolikälla, vilket kan visa hur man senare ska behandla patienten. Det är inte alltid man hittar embolikällan, och ofta är det proximala aterosklerotiska lesioner i aorta eller benens kärl som orsakar embolin
(31). Även en kardiell embolikälla, aneurysmsjukdom eller venös trombos kan via ett öppetstående foramen ovale generera artärembolier, så kallad paradoxal embolisering, i undantagsfall.
Även om man i många fall inte kan hitta någon säker embolikälla, bör utredningen minst omfatta kartläggning av aorta, distalt kärlträd och transthorakal eller transesofageal ekokardiografi. Ställningstagande till långvarig farmakologisk preventiv behandling får ske efter utredning i samråd med relevant specialist – vanligen koagulationsexpert eller kardiolog. En liten grupp patienter kan ha septiska embolier vilket ofta åtföljs av en annan klinisk bild.
Således bör man klarlägga orsaken och eliminera embolikällan då upprepade episoder kan leda till att större distala småkärlavsnitt slås ut, vilket kan leda till vävnadsförlust och gangrän. Utredningen kan ske i primärvård eller i samråd med specialistsjukvården. Under utredningstiden bör profylax med trombocythämmare ges, men peroral antikoagulation (warfarin eller DOAK) har troligen inte någon effekt och medför ökad blödningsrisk.
Differentialdiagnoser
Mikroembolisering måste skiljas från lokala hudblödningar eller subkutana blödningar som inte är lokaliserade längst ut på extremiteterna, utan mestadels i ledhöjd på flexorsidan. Områdena är inte alls så smärtande, inte skarpt avgränsade och bleknar snabbt av. Man bör även ha vaskuliter i åtanke som manifestation av en reumatisk sjukdom (se kapitlet Reumatiska sjukdomar, sidan Vaskulitsjukdomar).