Texten är baserad på produktresumé: 2016–04-06.

Symtomlindring vid kronisk idiopatisk urtikaria.

Överkänslighet mot det aktiva innehållsämnet eller mot något hjälpämne.

Vuxna och barn över 12 år:

Rekommenderad dos av fexofenadinhydroklorid för vuxna och barn över 12 år är 180 mg en gång dagligen att tas före måltid.

Fexofenadin är en farmakologiskt verksam metabolit av terfenadin.

Barn under öldern 12 år:

Studier över effekt och säkerhet vid behandling med fexofenadinhydroklorid 180 mgpå barn under 12 år saknas.

Specifika riskgrupper:

Studier på specifika riskgrupper (äldre eller patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion) visar att det ej är nödvändigt att justera fexofenadinhydrokloriddosen för dessa patienter.

Likt andra nya läkemedel föreligger begränsad klinisk erfarenhet avseende behandling av äldre och patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion. Fexofenadinhydroklorid ska användas med försiktighet till dessa patientgrupper.

Patienter med en anamnes på, eller pågående kardiovaskulär sjukdom bör informeras om att läkemedelsgruppen antihistaminer, har associerats med biverkningarna takykardi och palpitationer.

Fexofenadinhydroklorid genomgår inte hepatisk biotransformation och interagerar därför inte med andra läkemedels metabolism i levern.

Samtidig tillförsel av fexofenadin och erytromycin eller ketokonazol medförde att fexofenadinnivåerna i plasma ökade 2-3 gånger. Förändringarna åtföljdes inte av några effekter på QT-intervallet och var inte associerade med någon ökning av biverkningarna jämfört med om läkemedlen skulle ha givits var för sig.

Djurstudier har visat att ökningen av plasmanivåerna av fexofenadin som observerats efter samtidig tillförsel av erytromycin eller ketokenazol tycks bero på en ökad gastrointestinal absorption antingen på grund av en minskad gallutsöndring eller minskad gastrointestinal sekretion

Ingen interaktion har observerats mellan fexofenadin och omeprazol. Tillförsel av ett antacida innehållande aluminium- och magnesiumhydroxid 15 minuter före intag av fexofenadinhydroklorid minskade dock biotillgängligheten, troligtvis på grund av bindning i gastrointestinalkanalen. Fexofenadinhydroklorid och antacida innehållande aluminium- och magesiumhydroxid rekommenderas därför att tas med 2 timmars mellanrum.

Allergitester: Inför allergitest (s.c. pricktest) ska behandling med fexofenadinhydroklorid avbrytas 3 dagar innan.

Kategori B:2

Inga adekvata data från användningen av fexofenadinhydroklorid hos gravida kvinnor. Ett begränsat antal djurstudier visar inte på några direkta eller indirekta skadliga effekter med avseende på effekter på dräktighet, embryonal/fetal utveckling, födsel samt utveckling efter födseln. Fexofenadinhydroklorid bör inte användas under graviditet såvida det inte anses absolut nödvändigt.

Grupp IVb

Det finns inga uppgifter om innehållet i bröstmjölk efter administrering av fexofenadin saknas. När terfenadin gavs till ammande mödrar passerade emellertid fexofenadin över i bröstmjölk. Fexofenadin rekommenderas därför inte till ammande kvinnor.

Med utgångspunkt från den farmakodynamiska profilen samt rapporterade biverkningar är det osannolikt att fexofenadinhydroklorid påverkar förmågan att köra bil eller använda maskiner. Studier har visat att fexofenadinhydroklorid inte har någon signifikant påverkan på det centrala nervsystemets funktioner. Detta medför att patienterna kan köra bil och utföra arbete som kräver koncentration. Det rekommenderas dock att personer som är speciellt känsliga för läkemedel själva kontrollerar eventuell påverkan innan de kör bil eller utför komplicerade uppgifter.

Biverkningarna är klassificerade nedan enligt system-organ-klass enligt följande konvention:

Hos vuxna har följande biverkningar rapporterats i kliniska prövningar, med en incidens liknande den som observerades med placebo.

Centrala och perifera nervsystemet

Vanliga (≥1/100, <1/10): Huvudvärk, dåsighet, yrsel

Magtarmkanalen

Vanliga (≥1/100, <1/10): Illamående

Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället

Mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100): Trötthet

Hos vuxna har följande biverkningar rapporterats efter marknadsföring. Den frekvens med vilken de inträffar är inte känd (kan inte beräknas från tillgängliga data):

Immunsystemet

Hypersensitivitetsreaktioner med manifestationer såsom angioödem, tryck över bröstet, dyspné, rodnad och systemisk anafylaxi.

Psykiska störningar

Insomni, nervositet, sömnstörningar eller mardrömmar/överdriven drömaktivitet (paroniria)

Hjärtat

Takykardi, palpitationer

Magtarmkanalen

Diarré

Hud och subkutan vävnad

Hudutslag, urtikaria, pruritus

Incidensen av de vanliga biverkningarna var jämförbar med den som noterats för placebo i kontrollerade kliniska prövningar.

Biverkningarna som har rapporterats med lägre incidenser än 1% och motsvarande för placebo i kontrollerade studier har även rapporterats som sällsynta under uppföljande studier efter godkännandet.

Yrsel, dåsighet, trötthet och muntorrhet har rapporterats vid överdoser av fexofenadinhydroklorid. Doser upp till 60 mg två gånger dagligen i två veckor har administrerats till barn och engångsdoser upp till 800 mg och doser upp till 690 mg 2 gånger dagligen under 1 månad eller 240 mg dagligen under 1 år har givits till friska personer utan att kliniskt signifikanta biverkningar jämfört med placebo har setts. Den högsta tolererade maxdosen av fexofenadinhydroklorid har inte fastställts. Standardåtgärder ska vidtas för att avlägsna eventuellt icke absorberat läkemedel.

Symtomatisk och understödjande behandling rekommenderas. Hemodialys avlägsnar inte fexofenadinhydroklorid från blodet på ett effektivt sätt.

Fexofenadin är en icke-sedativ H1-antihistamin. Fexofenadin är en farmakologiskt aktiv metabolit av terfenadin.

Humana histaminprovokationsstudier med doseringen en eller två gånger dagligen, visar att läkemedlet har en antihistamin effekt som börjar inom en timme, uppnår maximum efter 6 timmar och kvarstår under minst 24 timmar. Det fanns inga tecken på tolerans av dessa effekter efter 28 dagars dosering. Det förelåg ett positivt dos-effektförhållande mellan 10 - 130 mg peroralt givna. I denna modell med antihistaminaktivitet visades att doser på minst 130 mg behövdes för att uppnå en jämn effekt som upprätthölls under en 24 timmars period. Maximal hämning av hudens provokationsområden var över 80%.

Fexofenadinid (5-10 mg/kg peroralt) hämmade antigeninducerad bronkospasm hos sensibiliserade marsvin samt hämmade histaminfrisättningen från peritoneala mastceller vid supraterapeutiska koncentrationer (10-100 mikroM).

Fexofenadin absorberas snabbt efter peroral administrering med T_max ca 1 - 3 timmar efter dosering. Medelvärdet för C_max var ca 494 ng/ml efter tillförsel av 180 mg en gång dagligen.

Fexofenadin är plasmaproteinbundet till 60-70 %. Fexofenadin metaboliseras i ringa grad (hepatiskt eller icke-hepatiskt) och var den huvudsakliga substansen som identifierades i urin och faeces hos djur och människa. Plasmakoncentrationskurvan för fexofenadin är bi-exponentiell med en terminal halveringstid på 11 - 15 timmar efter upprepad dosering. Farmakokinetiken för fexofenadin är linjär efter engångsdoser och upprepade doser på upp till 120 mg 2 gånger dagligen. En dos på 240 mg 2 gånger dagligen gav en ökning som var något större än den proportionella ökningen (8,8%) för ytan under kurvan vid steady-state, vilket tyder på att farmakokinetiken för fexofenadin praktiskt taget är linjär vid doser på 40-240 mg dagligen. Eliminationen av fexofenadin förmodas framförallt ske via utsöndring i gallan medan upp till 10% av intagen dos utsöndras oförändrat via urinen.

Hundar tolererade 450 mg/kg, givet 2 gånger dagligen i 6 månader och visade inga toxiska symtom annat än tillfällig kräkning. Inga makroskopiska behandlingsrelaterade fynd observerades på hund och gnagare vid obduktion.

Distributionsstudier med radioaktivt märkt fexofenadinhydroklorid på råtta visade att fexofenadin inte passerar blodhjärnbarriären.

Fexofenadinhydroklorid har i olika mutagenicitetstester in vitro och in vivo visat sig vara icke-mutagent.

Karcinogeniciteten av fexofenadin har utvärderats i studier utförda med terfenadin med hjälp av understödjande farmakokinetiska studier som visade exponeringen för fexofenadin (via plasma AUC-värden). Ingen karcinogenicitet noterades hos råtta och mus som erhållit terfenadin (upp till 150 mg/kg/dag).

I reproduktionstoxikologiska studier hos mus påverkade inte fexofenadinhydroklorid fertiliteten, var inte teratogent och försämrade inte fostrets utveckling eller utveckling efter födseln.

Ej relevant.

2 år

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Inga särskilda anvisningar.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande föreskrifter.