Texten är baserad på produktresumé: 2019-01-31

Subventioneras endast för patienter som provat men inte tolererat oxikodon eller morfin i låg dos, alternativt när dessa läkemedel bedömts som olämpliga.

Behandling av icke‑malign smärta av måttlig intensitet när en opiod krävs för att uppnå tillräcklig smärtlindring.

Buprenorphine Glenmark är inte lämpligt för behandling av akut smärta.

Buprenorphine Glenmark är avsett för vuxna.

• överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnittet Innehåll

• opioidberoende patienter och för behandling av narkotikaabstinens

• tillstånd med potentiell eller pågående kraftigt försämrad funktion hos andningscentrum och andningsfunktion

• patienter som får MAO‑hämmare eller har tagit sådana under de senaste två veckorna (se Interaktioner)

• patienter med myasthenia gravis

• patienter med delirium tremens.

Dosering

Patienter från 18 år och uppåt:

Den lägsta dosen Buprenorphine Glenmark (Buprenorphine Glenmark 5 mikrogram/timme depotplåster) ska användas som initial dos. Hänsyn bör tas till patientens tidigare användning av opioider (se Interaktioner) samt patientens aktuella allmäntillstånd och medicinska status.

Titrering

Under inledande behandling med Buprenorphine Glenmark kan kortverkande kompletterande smärtstillande läkemedel behövas (se Interaktioner) tills smärtstillande effekt av Buprenorphine Glenmark har uppnåtts.

Dosen Buprenorphine Glenmark kan titreras upp  efter 3 dagar, när maximal effekt av given dos har uppnåtts. Efterföljande dosökningar kan därefter titreras baserat på behov av kompletterande smärtlindring och patientens svar på depotplåstrets analgetiska effekt.

För att öka dosen ska det aktuella depotplåstret bytas ut mot ett större depotplåster, alternativt kan en kombination av plåster appliceras på olika ställen för att uppnå den önskade dosen. Det rekommenderas att inte mer än två plåster appliceras samtidigt, upp till en maximal total buprenorfindos på 40 mikrogram/timme. Ett nytt plåster bör inte appliceras på samma hudområde under de följande 3‑4 veckorna (se Farmakokinetik). Patienterna ska observeras noggrant och regelbundet för bedömning av den optimala dosen och behandlingstiden.

Buprenorphine Glenmark ska administreras var 7:e dag.

Behandlingstid

Buprenorphine Glenmark bör under inga omständigheter administreras längre än vad som är absolut nödvändigt. Om långvarig smärtbehandling med Buprenorphine Glenmark är nödvändig mot bakgrund av sjukdomens art och svårighetsgrad bör noggrann och regelbunden övervakning ske (vid behov med avbrott i behandlingen) för att fastställa om ytterligare behandling krävs och i vilken omfattning.

Avslutning av behandling

Efter att plåstret tagits bort minskar koncentrationerna av buprenorfin i serum gradvis och den smärtstillande effekten kvarstår således under en viss tid. Detta ska beaktas när behandling med Buprenorphine Glenmark följs av behandling med andra opioider. Som en allmän regel ska en efterföljande opioid inte administreras inom 24 timmar efter att plåstret tagits bort. För närvarande finns det endast begränsad information tillgänglig om startdosen för andra opioder som administrerats efter att behandling med depotplåstret har avslutats (se Interaktioner).

Övergång från opioider

Buprenorphine Glenmark kan användas som ett alternativ till behandling med andra opioider. Sådana patienter ska börja med lägsta tillgängliga dos (Buprenorphine Glenmark 5 mikrogram/timme depotplåster) och vid behov fortsätta ta kortverkande, kompletterande smärtstillande läkemedel (se Interaktioner) under titrering.

Särskilda populationer

Äldre

Ingen dosjustering av Buprenorphine Glenmark krävs hos äldre patienter.

Nedsatt njurfunktion

Ingen särskild dosjustering av Buprenorphine Glenmark krävs hos patienter med nedsatt njurfunktion.

Nedsatt leverfunktion

Buprenorfin metaboliseras i levern. Effektens intensitet och varaktighet kan påverkas hos patienter med nedsatt leverfunktion. Patienter med nedsatt leverfunktion ska därför kontrolleras noggrant under behandling med Buprenorphine Glenmark.

Patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion kan ackumulera buprenorfin under behandling med Buprenorphine Glenmark. En alternativ behandling bör övervägas och Buprenorphine Glenmark ska användas med försiktighet, om över huvud taget, till sådana patienter.

Pediatrisk population

Säkerhet och effekt för Buprenorphine Glenmark för barn och ungdomar under 18 år har inte fastställts. Inga data finns tillgängliga.

Administreringssätt

Buprenorphine Glenmark är avsett för transdermal användning.

Plåstret får inte delas eller klippas i bitar. Plåstret ska inte användas om förseglingen är bruten.

Applicering av plåstret

Buprenorphine Glenmark ska appliceras på icke‑irriterad, intakt hud på utsidan av överarmen, övre delen av bröstkorgen, övre delen av ryggen eller på sidan av bröstkorgen men inte på hud med stora ärr. Buprenorphine Glenmark ska placeras på en relativt hårfri eller nästan helt hårfri hudyta. Om en sådan plats inte finns bör håret på platsen klippas med sax, inte rakas.

Om appliceringsplatsen måste rengöras ska detta endast göras med rent vatten. Tvål, alkohol, oljor, lotioner och slipande produkter får inte användas. Huden måste vara torr innan plåstret appliceras. Buprenorphine Glenmark ska appliceras omedelbart efter att det tagits ur ur den förslutna dospåsen. När skyddslagret tagits bort ska depotplåstret tryckas fast ordentligt på plats med handflatan under cirka 30 sekunder. Kontrollera att kontakten är fullständig, särskilt runt kanterna. Om plåstrets kanter börjar släppa kan de tejpas fast med lämplig hudtejp för att säkerställa att det bärs i en period på 7 dagar.

Plåstret ska bäras kontinuerligt i 7 dagar.

Bad, dusch eller simning ska inte påverka plåstret. Om plåstret lossnar ska ett nytt appliceras och bäras i 7 dagar.

Patienter med feber eller som utsätts för extern värme:

Patienter som bär plåstret bör uppmanas att undvika att exponera applikationsområdet för externa värmekällor, t.ex. värmedynor, elektriska värmefiltar, värmelampor, bastu, heta bad, uppvärmda vattensängar och dylikt, eftersom detta kan leda till att absorptionen av buprenorfin ökar. Vid behandling av patienter med feber bör man vara medveten om att feber också kan öka absorptionen, vilket kan leda till ökade plasmakoncentrationer av buprenorfin och därmed ökad risk för opiodbiverkningar.

Buprenorfin bör användas med särskild försiktighet hos patienter med akut alkoholförgiftning, skallskada, chock, nedsatt medvetandegrad av okänd orsak, intrakraniella lesioner eller ökat intrakraniellt tryck eller hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (se Dosering)

Buprenorfin kan sänka kramptröskeln hos patienter med anamnes på krampanfall.

Signifikant andningsdepression har förknippats med buprenorfin, särskilt vid intravenös administrering. Ett antal dödsfall på grund av överdos har inträffat när missbrukare använt buprenorfin intravenöst, oftast tillsammans med bensodiazepiner. Ytterligare dödsfall på grund av överdos har rapporterats då etanol och bensodiazepiner har använts i kombination med buprenorfin.

Eftersom CYP3A4‑hämmare kan öka koncentrationen av buprenorfin (se Interaktioner) bör patienter som redan behandlas med CYP3A4‑hämmare få sin dos Buprenorphine Glenmark försiktigt titrerad eftersom en reducerad dos kan vara tillräcklig för dessa patienter.

Buprenorfin rekommenderas inte för smärtlindring omedelbart under den postoperativa perioden eller i andra situationer som kännetecknas av ett smalt terapeutiskt fönster eller snabbt varierande behov av smärtlindring.

Kontrollerade studier på människor och djur tyder på att buprenorfin är mindre beroendeframkallande än rena agonistanalgetika. Hos människor har endast begränsade euforiska effekter observerats med buprenorfin. Detta kan leda till ett visst missbruk av produkten och man bör därför vara försiktig vid ordination till patienter som är kända för att, eller misstänks, ha missbrukat läkemedel, alkohol eller har allvarlig psykisk sjukdom.

Som med alla opioider kan kronisk användning av buprenorfin leda till utveckling av fysiskt beroende. Om utsättningssymtom (abstinenssyndrom) inträffar är de i allmänhet lindriga, börjar efter 2 dagar och kan pågå i upp till 2 veckor. Abstinenssymtomen innefattar agitation, ångest, nervositet, sömnlöshet, hyperkinesi, tremor och gastrointestinala störningar.

Risker med samtidig användning av sedativa läkemedel såsom bensodiazepiner eller liknande läkemedel:

Samtidig användning av Buprenorphine Glenmark och sedativa läkemedel såsom bensodiazepiner eller liknande läkemedel kan leda till sedering, andningsdepression, koma och dödsfall. På grund av dessa risker förbehålls samtidig förskrivning av dessa sedativa läkemedel till patienter för vilka andra behandlingsalternativ inte är möjliga. Om det beslutas att förskriva Buprenorphine Glenmark samtidigt med sedativa läkemedel, ska lägsta effektiva dos användas och behandlingstiden ska vara så kort som möjligt.

Patienterna ska följas noggrant avseende tecken och symtom på andningsdepression och sedering. I detta avseende rekommenderas starkt att patienter och deras vårdgivare informeras att vara uppmärksamma på dessa symtom (se Interaktioner).

Buprenorfin får inte användas samtidigt med MAO‑hämmare eller av patienter som fått MAO‑hämmare under de senaste två veckorna (se Kontraindikationer).

Effekter av andra aktiva substanser på farmakokinetiken för buprenorfin

Buprenorfin metaboliseras främst genom glukuronidering och i mindre utsträckning (cirka 30 %) via CYP3A4.

Samtidig behandling med CYP3A4‑hämmare kan leda till förhöjda plasmakoncentrationer med en intensifierad effekt av buprenorfin.

Studier med CYP3A4‑hämmaren ketokonazol gav inga kliniskt relevanta ökningar av högsta plasmakoncentration (C_max) eller total (AUC) buprenorfinexponering efter administrering av buprenorfin med ketokonazol jämfört med buprenorfin ensamt.

Interaktionen mellan buprenorfin och CYP3A4‑enzyminducerare har inte studerats.

Samtidig administrering av buprenorfin och enzyminducerare (t.ex. fenobarbital, karbamazepin, fenytoin och rifampicin) kan leda till ökad clearance, vilket skulle kunna leda till en minskad effekt.

Minskning av blodflödet i levern, vilket kan orsakas av vissa bedövningsmedel (t.ex. halotan) och andra läkemedel kan leda till minskad hepatisk utsöndring av buprenorfin.

Farmakodynamiska interaktioner:

Buprenorfin ska användas med försiktighet med:

Andra CNS‑depressiva medel: andra opioidderivat (analgetika och hostdämpande medel innehållande t.ex. morfin, dextropropoxifen, kodein, dextrometorfan eller noskapin). Vissa antidepressiva, sederande H1‑receptorantagonister, alkohol, anxiolytika, neuroleptika, klonidin och relaterade substanser. Dessa kombinationer ökar den centralnervösa hämningen. Bensodiazepiner: Denna kombination kan potentiera centralt utlöst andningsdepression (se Varningar och försiktighet).

Vid typiska analgetiska doser fungerar buprenorfin som en ren my‑receptoragonist. I kliniska studier av buprenorfin, där patienter fick rena my‑receptoropioider (upp till 90 mg morfin oralt eller morfinekvivalenter oralt per dag) överfördes till buprenorfin, förekom inga rapporter om abstinenssyndrom eller opioidabstinens under övergången från den ursprungliga opioiden till buprenorfin (se Varningar och försiktighet).

Sedativa läkemedel såsom bensodiazepiner eller liknande läkemedel:

Samtidig användning av opioider med sedativa läkemedel såsom bensodiazepiner eller liknande läkemedel ökar risken för sedering, andningsdepression, koma och dödsfall på grund av additiv CNS‑depressiv effekt. Dosering och duration av samtidig användning ska begränsas (se Varningar och försiktighet).

Kategori C

Det finns inga eller begränsad mängd data från användningen av buprenorfin i gravida kvinnor. Djurstudier har visat reproduktionstoxikologiska effekter (se Prekliniska uppgifter). Den potentiella risken för människa är okänd.

Mot slutet av graviditeten kan höga doser av buprenorfin, även efter en kort behandlingsperiod, orsaka andningsdepression hos nyfödda. Långvarig administrering av buprenorfin under den sista trimestern kan orsaka abstinenssyndrom hos det nyfödda barnet.

Därför bör buprenorfin inte användas under graviditet eller av kvinnor i fertil ålder som inte använder effektiv preventivmetod.

Grupp IVa

Buprenorfin utsöndras i bröstmjölk. Studier på råttor har visat att buprenorfin kan hämma mjölkutsöndringen. Tillgängliga farmakodynamiska/toxikologiska djurdata har visat att buprenorfin utsöndras i bröstmjölk (se Prekliniska uppgifter). Därför bör användning av buprenorfin under amning undvikas.

Buprenorfin har en stor inverkan på förmågan att köra bil och använda maskiner. Även då det används enligt anvisningarna kan buprenorfin påverka patientens reaktioner i en sådan omfattning att trafiksäkerheten och förmågan att använda maskiner kan försämras. Detta gäller särskilt i början av behandlingen och tillsammans med andra centralt verkande medel, såsom alkohol, lugnande medel, sedativa och hypnotika. Läkaren bör ge en individuell rekommendation. En allmän restriktion är inte nödvändig i de fall då en stabil dos används.

Patienter som påverkas, och upplever biverkningar (t.ex. yrsel, dåsighet, dimsyn) under behandlingens insättande eller titrering till en högre dos, bör inte framföra fordon eller använda maskiner. Detta gäller också i åtminstone 24 timmar efter att plåstret har tagits bort.

Allvarliga biverkningar som kan vara förknippade med behandling med buprenorfin i klinisk användning påminner om de som observerats med andra opioidanalgetika, inklusive andningsrespiration (särskilt vid samtidigt användning med andra CNS‑depressiva medel) och hypotoni (se Varningar och försiktighet).

Följande biverkningar har uppträtt:

* I vissa fall inträffade fördröjda allergiska reaktioner med tydliga inflammationstecken. I sådana fall ska behandling med buprenorfin avslutas.

¹ Inkluderar erytem vid appliceringsstället, ödem vid appliceringsstället, klåda vid appliceringsstället, utslag vid appliceringsstället.

Buprenorfin har liten risk för fysiskt beroende. Efter avslutad behandling med buprenorfin är det mindre sannolikt att abstinenssymtom uppträder. Detta kan bero på den mycket långsamma dissociationen av buprenorfin från opioidreceptorerna och den gradvisa minskningen av plasmakoncentrationerna av buprenorfin (normalt över en period på 30 timmar efter att det sista plåstret har tagits bort). Efter långvarig användning av buprenorfin kan abstinenssymtom som liknar dem som uppträder vid opioidabstinens dock inte uteslutas helt. Dessa symtom innefattar agitation, ångest, nervositet, sömnlöshet, hyperkinesi, tremor och gastrointestinala störningar.

Symtom: Symtom liknande dem för andra centralt verkande analgetika kan förväntas. Dessa omfattar andningsdepression, sedering, dåsighet, illamående, kräkningar, kardiovaskulär kollaps och uttalad mios.

Behandling: Ta bort eventuella plåster från patientens hud. Upprätta och upprätthåll öppna luftvägar, understöd eller kontrollera respirationen vid behov och upprätthåll adekvat kroppstemperatur och vätskebalans. Syre, intravenösa vätskor, vasopressorer och andra stödjande åtgärder bör användas vid behov.

En specifik opioidantagonist, såsom naloxon, kan upphäva effekterna av buprenorfin. Dock kan naloxon vara mindre effektivt för att motverka effekten av buprenorfin än andra µ‑opioidagonister. Behandling med kontinuerlig intravenös naloxon ska börja med de vanliga doserna men höga doser kan krävas.

Buprenorfin är en partiell opioidagonist som verkar på my‑opioidreceptorn. Den har också antagonistisk aktivitet på kappa‑opioidreceptorn.

Effekten har visats i sju pivotala fas‑III studier som pågick i upp till 12 veckor med patienter med icke‑malign smärta av olika etiologier. Patienter med måttlig och svår artros och ryggsmärtor ingick i studierna. Buprenorfin visade en kliniskt signifikant minskning av smärtan (cirka 3 poäng på BS‑11‑skalan) och signifikant bättre smärtkontroll jämfört med placebo.

En öppen långtidsuppföljningsstudie (n=384) har också genomförts med patienter med icke‑malign smärta. Med kronisk dosering kunde smärtan kontrolleras i 6 månader hos 63 % av patienterna, i 12 månader hos 39 % av patienterna, i 18 månader hos 13 % av patienterna och i 21 månader hos 6 %. Cirka 17 % stabiliserades med en dos på 5 mikrogram, 35 % med en dos på 10 mikrogram och 48 % med en dos på 20 mikrogram.

Det finns bevis för enterohepatisk recirkulation.

Studier på icke‑dräktiga och dräktiga råttor har visat att buprenorfin passerar blod‑hjärnbarriären och placentabarriären. Koncentrationerna i hjärnan (som endast innehöll oförändrat buprenorfin) efter parenteral administrering var 2–3 gånger högre än efter oral administrering. Efter intramuskulär eller oral administrering ackumuleras till synes buprenorfin i magtarmkanalens lumen hos fostret – förmodligen på grund av gallvägsutsöndring, eftersom den enterohepatiska cirkulationen inte är fullt utvecklad.

Ett depotplåster ger en stabil tillförsel av buprenorfin i upp till sju dagar. Steady‑state uppnås under den första appliceringen. Efter borttagande av Buprenorfin minskar buprenorfinkoncentrationen med cirka 50 % på 12 timmar (mellan 10 och 24 timmar).

Absorption:

Efter applicering av buprenorfin diffunderar buprenorfin från depotplåstret genom huden. I kliniska farmakologiska studier uppgick mediantiden för att ”buprenorfin 10 mikrogram/timme” skulle tillföra detekterbara buprenorfinkoncentrationer (25 pikogram/ml) till cirka 17 timmar. Analys av residualbuprenorfin i plåstren efter 7 dagars användning visar att 15 % av det ursprungliga innehållet har tillförts. En studie av biotillgängligheten, jämfört med intravenös administrering, bekräftar att denna mängd har absorberats systemiskt. Buprenorfinkoncentrationerna förblir relativt konstanta under 7 dagars användning av plåstret.

Appliceringsställe:

En studie med friska försökspersoner visade att den farmakokinetiska profilen för buprenorfin som tillfördes via buprenorfin depotplåster är likartad vid applicering på utsidan av överarmen, övre delen av bröstkorgen, övre delen av ryggen eller på sidan av bröstkorgen (mellersta axillarlinjen, 5:e interkostala mellanrummet). Absorptionen varierar till viss del beroende på applikationsområdet och exponeringen är som mest omkring 26 % högre då plåstret appliceras på den övre delen av ryggen jämfört med på sidan av bröstkorgen.

I en studie med friska försökspersoner som fick buprenorfin depotplåster upprepade gånger på samma plats observerades en nästan fördubblad exponering med viloperiod på 14 dagar. Av detta skäl rekommenderas en rotation av appliceringställen, och att ett nytt plåster inte placeras på samma ställe på huden på 3‑4 veckor.

I en studie med friska försökspersoner orsakade applicering av värmedyna direkt på depotplåster en övergående ökning av blodkoncentrationerna av buprenorfin med 26‑55 %. Koncentrationerna återgick till det normala inom 5 timmar efter att värmekällan hade avlägsnats. Av detta skäl bör inte direkta värmekällor, såsom varmvattenflaskor, värmedynor eller elektriska filtar, appliceras direkt på plåstret. En värmedyna som placerades på deoptplåsterstället omedelbart efter borttagning av plåstret ändrade inte absorptionen från depån i huden.

Distribution:

Buprenorfin är till cirka 96 % bundet till plasmaproteiner.

Studier av intravenöst buprenorfin har uppvisat en stor distributionsvolym, vilket tyder på omfattande distribution av buprenorfin. I en studie av intravenöst buprenorfin hos friska försökspersoner var distributionsvolymen vid steady‑state 430 l, vilket återspeglar den stora distributionsvolymen och lipofiliteten hos den aktiva substansen.

Efter intravenös administrering utsöndras buprenorfin och dess metaboliter i gallan, och distribueras inom flera minuter till cerebrospinalvätskan. Buprenorfinkoncentrationerna i cerebrospinalvätskan tycks vara cirka 15‑25 % av de samtidiga plasmakoncentrationerna.

Metabolism och eliminering:

Buprenorfinmetabolismen i huden efter applicering av buprenorfin är försumbar. Efter transdermal applicering elimineras buprenorfin via hepatisk metabolism med efterföljande biliär och renal eliminering av lösliga metaboliter. Hepatisk metabolism, via CYP3A4- och UGT1A1/1A3‑enzymerna, leder till två huvudmetaboliter, norbuprenorfin respektive buprenorfin 3‑O‑glukuronid. Norbuprenorfin glukuronideras före eliminering. Buprenorfin elimineras även via feces. I en studie på postoperativa patienter visade sig den totala elimineringen av buprenorfin vara cirka 55 l/timme.

Norbuprenorfin är den enda kända aktiva metaboliten av buprenorfin.

Effekter av buprenorfin på farmakokinetiken för andra aktiva substanser:

Baserat på in vitro ‑studier i humana mikrosomer och hepatocyter, har buprenorfin inte någon potential för att hämma metabolism som katalyseras av CYP450‑enzymerna CYP1A2, CYP2A6 och CYP3A4 vid de koncentrationer som uppnås vid användning av buprenorfin 20 mikrogram/timme depotplåster. Effekten på metabolism som katalyseras av CYP2C8, CYP2C9 och CYP2C19 har inte studerats.

Systemisk och dermal toxicitet

I toxicitetsstudier med singeldos och upprepad dosering på råtta, kanin, marsvin, hund och minigris orsakade buprenorfin minimala eller inga oönskade systemiska händelser, medan hudirritation observerades hos alla undersökta arter. Tillgängliga toxikologiska uppgifter tyder inte på någon sensibiliserande potential för tillsatserna i depotplåstren.

Reproduktions- och utvecklingstoxicitet

Ingen effekt på fertilitet eller generell reproduktionsförmåga kunde observeras hos råttor behandlade med buprenorfin. I toxikologiska studier på fosterutveckling hos råttor och kaniner som använde buprenorfin observerades ingen fostertoxicitet. I en toxikologisk studie på råtta med buprenorfin före och efter födsel sågs dödlighet och minskad kroppsvikt hos ungarna med samtidig minskad maternell konsumtion av mat och kliniska tecken.

Gentoxicitet

En standarduppsättning gentoxicitetstester indikerade att buprenorfin inte är gentoxiskt.

Karcinogenicitet

Långtidsstudier på råttor och möss visade ingen karcinogen potential som är relevant för människor

Kvalitativ och kvantitativ sammansättning

Buprenorphine Glenmark 5 mikrogram/timme

Ett depotplåster innehåller 5 mg buprenorfin på 6,25 cm² och frisätter nominellt 5 mikrogram buprenorfin per timme under en period om 7 dagar.

Buprenorphine Glenmark 10 mikrogram/timme

Ett depotplåster innehåller 10 mg buprenorfin på 12,5 cm² och frisätter nominellt 10 mikrogram buprenorfin per timme under en period på 7 dagar.

Buprenorphine Glenmark 20 mikrogram/timme

Ett depotplåster innehåller 20 mg buprenorfin på 25 cm² och frisätter nominellt 20 mikrogram buprenorfin per timme under en period på 7 dagar.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se Förteckning över hjälpämnen.

Förteckning över hjälpämnen

Häftskikt (innehållande buprenorfin)

povidon K90

levulinsyra

oleyloleat

akrylsyra‑butylakrylat‑2‑(etylhexyl)akrylat‑vinylacetatsampolymer (5:15:75:5)

Häftskikt (utan buprenorfin)

(2‑etylhexyl)akrylat‑glycidylmetakrylat‑(2-hydroxietyl)acrylat‑vinylacetatsampolymer (68:0,15:5:27)

Separerande folie mellan häftskikten med och utan buprenorfin: poly(etentereftalat)‑film

Baksidesskikt: polyester

Skyddsskikt: poly(etentereftalat)‑film, silikoniserad

blå tryckfärg

Ej relevant.

Hållbarhet

Buprenorphine Glenmark 5 mikrogram/timme och Buprenorphine Glenmark 10 mikrogram/timme:

21 månader

Buprenorphine Glenmark 20 mikrogram/timme:

3 år

Särskilda förvaringsanvisningar

Buprenorphine Glenmark 5 mikrogram/timme och Buprenorphine Glenmark 10 mikrogram/timme:

Förvaras vid högst 25°C.

Buprenorphine Glenmark 20 mikrogram/timme:

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Särskilda anvisningar för destruktion

Vid byte av plåstret ska det använda plåstret tas bort, vikas ihop med häftskiktet inåt, och plåstret kasseras på ett säkert sätt.

Buprenorphine Glenmark
Depotplåster 5 mikrogram/timme Barnskyddande dospåse. En dospåse innehåller ett depotplåster
4 styck påse, 116:78, (F)
12 styck påse, 237:93, (F)
Depotplåster 10 mikrogram/timme Barnskyddande dospåse. En dospåse innehåller ett depotplåster
4 styck påse, 171:43, (F)
12 styck påse, 394:72, (F)
Depotplåster 20 mikrogram/timme Barnskyddande dospåse. En dospåse innehåller ett depotplåster
4 styck påse, 266:85, (F)
12 styck påse, 678:03, (F)